Daniel Lindström har skrivit om mode sedan mitten av 1990-talet. Nu är han ny modekrönikör i Sportfack.
Den här krönikan publicerades först i Sportfack #1 2023.
Vågorna dånar in över stranden. För att vara i början av januari är vädret ovanligt insmickrande – sol, klarblå himmel, 19 grader i luften och ungefär samma temperatur i vattnet. Förutsättningarna kunde inte vara bättre.
Jag befinner mig på Praia da Galé mitt emellan Lagos och Faro på Algarvekusten i Portugal och ska surfa för första gången i mitt liv. Jag har bokat en lektion med en instruktör. Tre timmar i vattnet, sen borde jag kunna vara igång med min nya hobby.
De flesta utövare av en ny sport brukar först testa aktiviteten och sen, om man bestämmer sig för att fortsätta, köpa sin utrustning. Det är rimligt.
Men jag har redan varit surfare i flera år trots att jag aldrig stått på en bräda innan denna resa. Visste ni inte att man enkelt kan köpa sig in i en subkultur?
Jag har bevakat herrmode i snart 25 år, surfsporten har alltid varit närvarande som en stil som inspirerat designers att använda mycket färg och uttrycksfulla mönster på kortärmade skjortor och shorts. Plaggen i sig har inte varit så viktiga ur ett trendperspektiv men den avslappnade och bekymmerslösa strandkulturen är ständigt visuellt lockande.
För fyra år sedan hände något, surfmodet fick ett helt nytt uttryck som uppmärksammades av modemagasinet Vogue och hippa butiker i Tokyo och Seoul. Det oväntade var att den nya stilen kom från Sverige, ett land som inte kan befinna sig längre ut i periferin när det handlar om surfing.
2019 grundades Stockholm Surfboard Club i en industrilokal i Sickla söder om centrala stan. Bakom varumärket står ett antal personer med förflutet på internationellt framgångsrika modehuset Acne Studios. Gemensamt för dem var en bakgrund inom design och ett ohälsosamt stort intresse för surfing.
Kopplingen mellan mode och sport är extremt tydlig vilket gjort att Stockholm Surfboard Club snabbt etablerade sig både bland fashionistas och finsmakare inom surfing. Här finns trovärdighet i båda lägren.
Estetiskt skiljer sig Stockholm Surfboard Club mycket från ett traditionellt surfmärke. Tänk dig att sporten flyttat från stranden in till en urban miljö. Hawaiiskjortor och knälånga shorts har bytts ut mot chinos, workwearjackor och matiga huvtröjor med boxig passform. Det bohemiska beachlivet existerar inte utan vi befinner oss stilmässigt i en verkstad där man ägnar sig åt hantverk, till exempel att bygga och shapea surfbrädor. Eller tänk dig uniformen hos en busschaufför eller brevbärare.
Jag blev som många andra direkt tilltalad av Stockholm Surfboard Clubs kollektioner – snygga, praktiska och välgjorda kläder. Hemma i min garderob hänger sweatshirts, skjortor, shorts och även en utsvängd dressad byxa från märket. Många av plaggen har en stilren logotyp så att bäraren kan signalera en identitet – ”jag är surfare”.
På stranden i Portugal är jag därför uppfylld av självförtroende. Jag har till och med införskaffat en egen dyr våtdräkt med japansk neopren bara för detta tillfälle. Det ser ut som jag levt mitt liv i vatten. Problemet är bara att jag aldrig tar mig upp. Instruktören skjuter i väg mig på våg efter våg som rullar in och jag paddlar på magen men när jag ska stå upp försvinner balansen och jag faller handlöst under vattnet. Gång på gång. Efter ett tag känns det som om jag åkt i en torktumlare och vi går upp på stranden för att börja om övningen i sanden. Mina kurskompisar är kvar ute i vattnet, står redan upp och har flyttat sig längre ut i havet där vågorna är större.
Det sägs att det tar 10 000 timmar att lära sig surfa någorlunda. Så mycket tålamod har jag inte tyvärr. Vilken tur då att det går att betala för att vara en del av sporten. Och jag kan fortsätta att hålla mig i stan.