Skridsko-Johan i Blackeberg kan vid en första anblick se en aning kaotiskt ut. Nyheter delar hyllplan med klenoder från förr och för en besökare kan detta kännas lite märkligt. Men om målet är att hitta en skridsko som passar perfekt är det få platser som är bättre lämpade. Johan Berg har nämligen haft över 40…
När ett amerikanskt filmbolag skulle spela in en film om hockeylegenden Börje Salming, ja, då åkte man till Skridsko-Johan i Blackeberg för att leta prylar som var gångbara på den tiden Börje var junior. Hos Skridsko-Johan lånade man på sig en massa artefakter från hockeyns historia.För sådana har Skridsko-Johan gott om i butiken. Det är prylar som var stekheta när spelare med namn som ”Lill-Strimma” Svedberg och ”Tjalle” Mild stod på toppen av sina karriärer.
Mitt under vår pratstund går Skridsko-Johan i väg och kommer tillbaka med en låda. Ur den plockar han upp Petrovs gamla matchtröja från 1960-talet. För något år sedan gick Johan Berg till Sothebys för att få tröjan värderad och först verkade de exalterade.
– Men sedan kom invasionen i Ukraina och då blev det helt tyst, berättar han.
Här finns förvisso några gamla rariteter men mest är hyllorna fyllda av de allra senaste modellerna, både vad gäller skridskor och hockeyutrustning.
Hyllorna är faktiskt så många och så välfyllda att den lille revisorn som bor i oss alla börjar ifrågasätta om det verkligen kan vara ekonomiskt klokt att ha så många prylar på lager.
Men det vågar jag inte påpeka. Inte ännu.
Johan bjuder mig att slå mig ned på en bänk bestående av två enkla bockar och en planka. Han själv sätter sig på en av stubbarna som finns i lokalen. Hur många skridskoprovare har inte suttit på den där stubbarna sedan 1979, året då Johan Berg, som han egentligen heter, tog över sportbutiken i Stockholmsförorten Blackeberg?
Butiken är smått legendarisk men också en märklig anakronism i vår digitala, likriktade och konceptstyrda tidsålder.
Skridsko-Johan har en hemsida men ska man kontakta honom får man göra det per telefon. Moderniteter som e-post är han inte intresserad av.
– Jag klarar inte det där. Jag orkar inte. Jag vill inte. I ett telefonsamtal så får man med saker man inte får i ett mejl. Ett tonläge och ett känsloläge. Det är skillnad på hej och hej. Man känner inte skillnaden i ett mejl. Jag skickar mina brev med frimärken. Jag tycker det är bättre.
Han har en deltidsanställd som är lite mer tekniskt bevandrad. Men någon onlinehandel är inte aktuell.
– Nej. Det går inte. Storlek 35 är större än storlek 36 beroende på vilket märke du köper. Det är inte som kläder. För stora kalsonger kan du ju använda men det går inte med skridskor. Men folk köper skridskor online ändå. Fast det blir ju inte som det ska. Du ska vara glad om du får ut 60 procent av funktionen hos en sådan skridsko. Ska du ha 100 procent så måste du göra jobbet. Och jag gör det.
Han ger inte mycket för modern teknologi heller. Att skanna fötter i en maskin kan väl ge en hint men…
– Foten har fyra tillstånd. Belastad, obelastad, varm och kall. Dessutom höger och vänster. Det kan vara en vägledning men det går inte att göra som skannern säger. En gång var det olika storlekar på en Bauerskridsko som jag provade ut. Det var en Bauer Impact 500 i storlek 35 som var större än en annan Impact i storlek 36. Så vad skannern säger får man ta med en nypa salt. Du måste prova.
Johan menar att få kan så mycket om skridskor som han. Och han kan prata länge om skridskons historia och hur viktigt det är att man i det närmaste skräddarsyr den efter varje unik fot.
Under åren har han jobbat med många konståkare och just det har varit utvecklande för honom.
– För att skridskorna ska fungera är det två saker som måste vara okej och det är kontaktyta och balans. Där har du konståkningen i ett nötskal. Hockeyn har inte koll på det där, vill jag säga. De bara kör. De tänker bara klubba och puck. Och det ser man ju när de åker, alltså. De flesta åker inte skridskor. De springer bara och sen glider de. Efter att ha jobbat med konståkning så tycker jag att hockeyn, de kan inte åka skridskor.
– Jag har förstått hur skridskoåkning fungerar. En skridsko tillsammans med en människa, det är en otroligt komplicerad sak och det tror man kanske inte. Du måste ha en skridsko som sitter som en alpinpjäxa – två millimeter större än själva foten runt om. Eftersom alla fötter är unika hittar du inte ett par skridskor som är bra direkt. Dessutom är fötterna olika. Ingen har två exakt likadana fötter. Är du konståkare får det inte klicka någonstans. Det måste vara exakt passning. Helst ska du åka barfota, eftersom man räknar att foten svullnar när den är aktiv och belastad.
Att kliva över tröskeln till Skridsko-Johan är ett äventyr för ögon och fantasi. Det är mycket att ta in. Här finns grejer staplade från golv till tak. En del ser ut att vara museiföremål, annat är av senaste snitt och modell. Han har hållit på i 43 år.
I ett hörn ligger en bunt Fantomen-tidningar i en trave. På stolpar runt kassan hänger vimplar från ryska hockeylag. En blomma har överlevt på kassadisken.
– Folk trivs här. Det märker man om inte annat på de små barnen. Folk som inte varit här tidigare säger ”wow” när de kommer in. Hos de stora drakarna kan man känna sig bortkommen och vilsen. Det gör man inte här. Tittar man på Amerika – och det tycker jag man ska göra i de här sammanhangen – så är det så att de som överlever i dag, det är de största drakarna och de minsta, specialiserade butikerna. Mellanskiktet finns inte.
En sak erbjuder han och det är en av analytiker ofta påtalad nyckelfaktor för fortsatt framgång och överlevnad för fysiska butiker: kompentens och service.
– Jag har skaffat mig en kunskap som, vågar jag påstå, ingen annan i världen har. Inte när det gäller komplett kunskap om skridskor, säger Johan. Det finns inga skolor där man kan lära sig detta utan det är den hårda vägen. Folk som har bekymmer med sina fötter hittar ofta hit till slut.
Skridsko-Johan har, utöver de välfyllda hyllorna som omger oss, även ett lager.
– Jag har för många prylar, jag vet det. Jag har väl ett tänkande som går emot vad ekonomer säger. Enligt dem ska du ha ett minimalt varulager och sälja utav helvete. Men det funkar ju inte. Farsan var teoretiker och ekonom och han sa en gång en sak som jag håller med om: Den dyraste kunden är den som går in i affären med pengar i plånboken för att handla och som lämnar affären tomhänt eftersom han inte hittade det han sökte. Det står inte i resultatrapporten, sa pappa.
– Ett vansinnigt stort varulager har en annan fördel som inte heller står i resultatrapporten. Har du varan hemma och folk ska ha den varan, då köper de den. Har du inte det så kanske du ska beställa och det blir en hel kedja av förstörd arbetstid eftersom leveranserna kan vara osäkra. Stort lager blir en arbetstidsbesparing helt enkelt, menar Skridsko-Johan.
Förr sålde han cyklar också men det finns inte plats för sådana nu. Däremot reparerar han dem fortfarande.
– Från början var det cykel och sport men sedan blev det skridskor med cykelverkstad. Verkstaden går nämligen att kombinera med skridskor. Men inte med cykelförsäljning. Kommer det en kund som vill köpa en cykel samtidigt som jag håller på med skridskor, då kan jag inte säga ”kom tillbaka i morgon”. Men en cykelreparation går bra. Den kan jag göra lite senare.
Från början jobbade han med livsmedel. Han började stapla tomglas och blev så småningom butikschef på Coop.
– Jag vandrade runt på många olika butiker. Det fanns något som hette aspirantutbildning då. Men när jag blev butikschef så kändes det inte bekvämt längre. Jag har inte direkt socialistiska grundidéer och det passade inte föreningen. Vi krockade på en rad punkter men vi skiljdes som vänner.
Johan Berg var ajournerande som det hette. Han åkte till olika butiker för att fylla eventuella luckor i händelse av sjukdom.
– Så jag har faktiskt jobbat som köttmästare i just den här butiken. Det var konsumbutik här förr i tiden, säger han.
Johan Berg har förfogat över de nya lokalerna i 13 år. Den förra butiken han huserade i ligger ett par hundra meter bort. Vid tiden för flytten hade han det ansträngt ekonomiskt. På den tiden arbetade han med föreningar.
– Och ska jag vara tydlig och lite ofin så kan jag säga att de blåste mig på väldigt mycket pengar. Jag lyckades aldrig reda ut det där. Dessutom trodde skattmasen att jag blåste honom. Så jag åkte på en jävla resa…
Men i samband med flytten fick han tre månaders hyresfritt från Svenska Bostäder som ägde lokalen han tidigare satt i, och han fick också tre månaders hyresfritt av Familjebostäder som ägde den nya lokalen. Det kom väl till pass. När krisen var över slutade han arbeta med föreningar.
– Det bästa beslut jag tagit, säger han. Nu är det lugn och ro och affärerna funkar bra.
Han har jobbat större delen av sitt vuxna liv i Västerort men han är född på Söder. Det hörs när han pratar.
– Jag har jag alltid varit tekniskt intresserad och det var egentligen tillfälligheter som gjorde att jag köpte en cykelaffär. Den grundades 1953 och som tredje ägare har jag drivit den vidare utan större förändringar fram tills nu.
Butiken firar alltså 60-årsjubileum i år.
– Men jag tänker inte göra något stort av det. Kundkretsen i dag var ju inte ens födda då. Det är nog svårt att få någon respons på historien.
Men det är väl kul att ha en butik som är så gammal?
– Verkligen. Jag är nostalgiker i allt övrigt så det håller jag med om, säger Johan Berg som har många stammisar, en fast, regelbundet återkommande kundkrets. Några är inne på tredje generationen nu.
– Man får en fin kontakt med folk och den är värd mycket, säger han.
Vissa dagar och kunder minns han bättre än andra. En gång kom ryska ambassaden på besök. Tre långa limousiner parkerade på gatan utanför affären. Ett 20-tal personer strömmade ut varav några var säkerhetsvakter i slips och solglasögon som vaktade och tuggade tuggummi medan ambassadören provade skridskor. Han bestämde sig för en skridsko i storlek 36. Han vägde bara 50 kilo. Sedan ringde ambassadören till ryske idrottsministern och sa att han var redo för hockey, för nu hade han schysta skridskor. Vid den tidpunkten hette idrottsministern Fetisov, vars matchvikt var det dubbla.
En annan gång var Sergej Makarov på besök.
– Han stannade i två timmar. Vi hade en underbar kommunikation. Han skulle öppna en sportbutik och ville se hur det gick till, säger Skridsko-Johan vars största intresse är nutidshistoria.
På fritiden intresserar han sig för gamla bilar, ånglok och museijärnvägar. Han äger bland annat en limousin som en gång tillhörde Stalin. Det finns bara åtta sådana bilar i västvärlden, 200 totalt. En av dem tillhör Kim Jong-Un.
Och han är i en ålder nu där han skulle kunna övergå till att ägna sig åt sina fritidsintressen på heltid. Men…
– Jag är 70 nu och kommer det någon som vill köpa så är butiken till salu. Kunskapen vill jag gärna föra över om någon är intresserad. Annars fortsätter jag. Jag tycker det är kul.