Daniel Lindström: Cykling kan vara världens snyggaste sport

Sportfacks modekrönikör Daniel Lindström har lockats ut på cykelbanorna i jakt på en vackrare och mer stilsäker livsstil.

Vilken sport är den snyggaste och har påverkat modet mest? 

Några svarar tennis på den frågan eftersom skor (Adidas Stan Smith) och pikétröja (Lacoste) blivit ikoniska hörnstenar i både den manliga och kvinnliga garderoben.

Mitt val är cykel, en aktivitet jag ­alltid förknippat med stil och tidlös ­elegans. Och då menar jag såklart inte cykel till och från jobbet (memil; medelålders män i lycra som tar över cykelbanorna och beter sig allmänt buffligt) utan klassisk landsvägscykling.

Eddy Merckx, Jacques Anquetil, Miguel Indurain och Bernard Hinault – odödliga namn för alla sportintresserade.

Visst, cyklister anses vara bland de bästa idrottarna i världen. De respekteras för sin fysiska styrka, mängden träningstimmar och psyket som krävs för att fortsätta och trampa timme efter timme. Men det är något mer, det finns ett glamouröst skimmer över landsvägscyklister som inte finns kring till exempel löpare eller skidåkare.

LÄS MER: Jag blev surfare redan när jag köpte stilen

När jag kom till tidningen Café som redaktör i slutet av 1990-talet blev den populärkulturella glorifieringen av cykelsporten tydlig för mig. Vi skrev extremt nördiga betraktelser kring Tour de France och Giro d’Italia och på redaktionen stod en celestefärgad (ljusblå på italienska) racer från Bianchi som ingen cyklade på men som var ”en snygg inredningsdetalj”.

Och så var det Sir Paul Smith. Den brittiske designern var en av de första manliga modeskaparna som blev känd för en lite bredare publik i Sverige. Då, på 1990-talet, fanns det inte så många internationella designers som gjorde herrkläder. Det var Armani, Hugo Boss och – Paul Smith, typ. Hans kollektioner såldes på Paul&friends på NK i Stockholm och gick ofta att känna igen på de signifikativa ränderna som pryder accessoarer, mönster och foder i kavajer.

Paul Smith älskar att cykla. Och han älskar allt som har med cykelsporten att göra. Smith, 76, fick en racercykel på sin 11-årsdag och tävlade länge för Nottingham Beeston Road Club innan en krasch satte stopp för hans ambitioner och han öppnade en klädbutik i stället. Men genom hela karriären har cykling varit centralt i Paul Smiths skapande. (För den som vill veta mer om detta kan jag varmt rekommendera boken Paul Smith’s Cycling Scrapbook från 2016 på förlaget Thames & Hudson.)

Det här låter kanske extremt ytligt men det var delvis Paul Smith som fick mig att börja cykla för två år sedan. Hans samarbete med det brittiska cykelmärket Rapha, som pågått sedan 2007 då de gjorde en tröja tillsammans inför första etappen av Tour de France i London, är ett av de mest lyckade äktenskapen mellan sport och mode som funnits. När jag ser de fantastiska plaggen, med utsökt passform, fantastiska färger och supertekniska material, känner jag ett enormt ha-begär. Här kommer en klyscha men väl så sann: Cykel är inte bara en sport, det är en hel livsstil.

Mitt intresse kom via modet och har nu lett till att jag köpt en cykel som kostar som en mindre bostadsrätt och har garderoben full av extremt tajta cykelkläder från Rapha och danska varumärket Pas Normal. Jag försöker lära mig alla koder som finns inom sporten (de är många) – till exempel hur höga strumporna ska vara (det handlar om millimetrar), att du måste raka benen, att ärm- och benvärmare bara är tillåtet vid en viss temperatur och att glasögonskalmarna måste sitta utanför hjälmsnörena.

Om man inte kan bli snabbast på cykel kan man åtminstone se bra ut.

[ajax_load_more seo="true" single_post="true" single_post_id="30254" single_post_order="previous" single_post_target="#main" post_type="post" scroll_distance="-500" pause_override="true"]