Månadens Diva: Christine Hägglund

Christine Hägglund blev utsedd till Årets kvinnliga äventyrare 2013. Detta efter att hon under sex veckor ha sprungit 130 mil i våra svenska fjäll – ensam.

Den första frågan som poppar upp i huvudet när Christine berättar om sin bedrift är förstås – varför?
– För att jag älskar fjällen, behövde lite egen tid och hade fått en idé i huvudet. Och för att jag ville, förklarar Christine och lyfter fram sin fantastiska familj som stöttade henne och gjorde det möjligt. 

Det är nytt för dig att bli kallad äventyrare, och du har tidigare inte tänkt på dig själv som en sådan. När väcktes tanken på 130 milsturen och hur formades den till en verklighet?

– Jag vet inte riktigt när jag började drömma om fjällkedjan, men tanken hade varit med ett tag. Men när finns tid för en trebarnsförälder att dra sex veckor? När min man och jag i början av maj 2013 satt på ett flyg, på väg hem från en träningsvecka på Mallorca, tog jag upp drömmen igen och vi pratade om den. Min man säger att ”i sommar är det helt kört, nästa sommar likaså, om fem år vet vi inte hur livet är, om tio år har vi tre tonåringar, om femton år kanske du inte orkar, så det är lika bra att du drar nu i sommar. Du har aldrig varit så vältränad.” Där och då kom vi fram till att det skulle gå. En dröm som är stark nog går att planera in i tid. Det tog mindre än två månader tills jag stod vid Treriksröset och var redo att börja. 

I bloggen, som du skrev under ditt äventyr, talar du nästan inget om själva löpningen. Hur kom löpning att bli en så naturlig del av dig och ditt liv?
– Löpningen har aldrig stått på egna ben för mig, den har varit ett verktyg för att förbereda mig och uppnå andra mål. Den har varit ett sätt att komma ut i naturen. Vi sprang på fjället tidigt och tränade, vi bodde ju så nära. Jag hade problem med hälsenorna under en period och fick diagnosen kronisk hälseneinflammation. ”Du får hitta ett annat sätt att röra på dig”, sa läkaren. Men så jag träffade Fredrik Zillén som lärde mig att springa rätt. Jag blev nyförälskad i löpningen och den fick ett eget liv. Löpningen är så naturlig, den kräver ingen uppmärksamhet, den bara finns där. Som blodomloppet. 

Du är med och driver ett projekt som heter Inlöparna, där passionen för löpning förenar asylsökande med Östersundsbor, berätta.
– I Östersund fanns redan en plattform som heter Hej Främling, där fokus ligger på fysisk aktivitet för asylsökande. Min vän Martin hörde av sig med idén att vi skulle starta en löpgrupp för dem, och så gjorde vi det. Springa är något som vi kan och då är det det vi kan ge på ett naturligt sätt. Hälsoaspekten är viktig, de mår mycket bättre av att röra på sig, och de tränar sin svenska med oss. I början sprang de i lackskor, flip flops och kängor, vad de hade. Nu har vi fått hjälp med överblivna skor från vänner och företag.

Inlöparna är inte det första nätverk du startat, under din tid på Sandviken var du med och startade SKN (Sandviks kvinnliga nätverk). Vilket var ert mål?
– Jag var ny i arbetslivet och arbetade på ett företag med mestadels män. Några tjejer från olika affärsområden hade lärt känna varandra och kände att vi ville starta ett mer formellt samarbete. Vi fick stöd från företaget och en pott pengar att göra något bra av. Jag och en annan tjej bestämde oss för att testa delat ledarskap och vi delade på ordföranderollen. Vi ordnade bland annat styrelseutbildningar med syfte att få fler kvinnor att våga testa styrelserollen. 

Vad blir ditt nästa äventyr?
– Jag har ett långsiktigt projekt där jag ska ta mig mellan Åre och Östersund, på över 30 olika sätt utan motor. Simning och skridsko är redan avklarade. Det är en tanke som format sig utifrån att jag vill upptäcka äventyret här hemma, i vardagen. Att en dag bara sätta mig på cykeln och dra iväg. Listan är lång och jag kommer avsluta med rullator. Då ska jag harva fram där med en lång silverfläta, fotriktiga skor och en massa kanelbullar i korgen framtill, och skratta åt alla minnen från övriga sätt jag färdats på.

Månadens Diva: Christine Hägglund