Outdooraposteln

Det är en mörk och kall söndagskväll i Borås. Högskolan har under den miljö- och framtidsdoftande parollen ”The design of prosperity” bjudit in företagsrepresentanter, studenter och dignitärer som kommer att forma framtidens konfektionsindustri. Som utsänd reporter är jag en av få lyckliga murvlar som ska få 15 minutes of fame. På utmätt tid ska jag intervjua en av sportbranschens största kändisar.

Patagonias grundare och fortfarande ägare, Yvon Chouinard är det närmaste man kommer levande legend i våra kretsar. Förutom att idag 71-årige Mr Chouinard kan det mesta om klättring, paddling och fortfarande surfar regelbundet nedanför Patagonias huvudkontor i Ventura, Kalifornien, så har han en helt egen syn på hur ett företag ska drivas. Sedan sextiotalet har Yvon valt att anställa kompisar och kompisars kompisar som älskar skidåkning och att surfa snarare än människor med fina betyg från aktade skolor. När Stilla havets vågor rull­ar perfekt har därför Patagonias kontor aldrig varit särskilt välfyllt. Ägaren har varken mobiltelefon eller dator och när experter gjort studier över Patagonias personal har analysen blivit att medarbetarna skulle vara direkt olämpliga att anställa någon annanstans. Ändå har företaget varit välmående, hela tiden vuxit och haft sitt bästa år någonsin krisens år 2009 med en omsättning på 2,3 miljarder. Hur är det möjligt? Kanske påverkade Yvons barndom honom mer än han inser. Att med hela familjen flytta tvärs över Amerika, från de fransktalande delarna i Main, till Kalifornien, vara kortast i klassen, inte kunna engelska ordentligt och ständigt bli retad för sitt förnamn, måste ha format mannen till en överlevare.

Nu sitter vi utsända från tre tidningar lydigt och väntar högst upp i högskolans lokaler. Vi dricker kaffe, småpratar med varandra och förbereder våra frågor för att kunna ställa dem så snabbt som möjligt. Femton minuter för en intervju är kort. Ska man som jag dessutom ta bilder är det löjligt kort. Plötsligt kliver hela Patagonia-gänget in i rummet. Sist kommer en kort man som ser blyg ut. Mannen bakom ett outdoorföretag som varje år omsätter 2,1 miljarder kronor kliver fram med ett ”nice to meet you”. Han väljer te, svart med mjölk, som han inte behöver blanda till själv. När det är min tur, exakt 17.25 enligt det förtryckta schemat, kommer han fram och möter mig i dörren till det runda, upplysta lilla rummet med höga fönster. Någon nämner att det faktiskt känns som ett kyrkorum. Yvon Chouinard lyser upp, ler och hälsar mig med ett ”welcome my son” och omsluter min hand med två varma nävar.

Om sig själv

Har du varit i Sverige tidigare?

– För några år sedan var jag här och fiskade. Vi försökte fiska lax i den norra delen av ert land. Problemet är att ni har så många kraftstationer som förstör älvarna. Så vi fick inte ett enda napp (skrattar).

Vad arbetar du med på Patagonia nuförtiden?

– Jag brukar kalla mig för ”agent of change”, jag försöker få folk att förändra sig. Som ett sånt här besök i Borås. Vi ser företaget Patagonia som ett experiment så jag ser till att vi prövar alla möjliga saker. Det kan vara ett material som jag hittar på en resa i Indien eller en idé som jag får när jag är ute på en fiskeresa i Sydamerika.

Hur ser en vanlig dag på kontoret ut för dig? När är du till exempel på kontoret?

– Det finns ingen vanlig dag för mig. Jag är företagets filosof så ingenting hänger egentligen på mig. Jag sätter ingen i klistret om jag är och surfar. Eftersom jag surfar regelbundet så kommer jag in när jag har surfat klart. Jag har inget schema men när jag väl kommit in brukar det vara en hel del mejl att svara på.

Om miljön

Varifrån kommer ditt miljöengagemang?

– Det första jag gjorde som hade en eko-tanke var när jag började tillverkade kilar i stål som inte gjorde någon skada på berget när de slogs in. Det här var på slutet av 60-talet och det var en ny form av klättring, ”ren klättring”, som gick ut på att inte lämna några spår efter sig varken i naturen eller inför nästa klättrare som kommer till samma berg. Tidigare hade det inte funnits så många klättrare i USA men vid den här tiden exploderade sporten och de dåliga kilarnas inverkan på bergen höll på att bli katastrofala. Våra modifierade kilar fick genomslag och till slut användes bara dem inom sporten.

Vad hoppas du på med mötet i Borås?

– Förhoppningsvis att kunna influera andra företag och även studenter, speciellt studenter som en dag kommer att arbeta inom textilindustrin och visa dem att ett grönare sätt att göra affärer inte bara är det bättre sättet. Utan det enda sättet.

Vilka är dina tre bästa tips till en ung företagare som vill verka inom sportbranschen?

– Nummer ett: tillverka i absolut bästa kvalitet. I framtiden kommer det inte att finnas plats för dålig kvalitet. Människor kommer att konsumera mindre men konsumera bättre. Nummer två: se till att göra så lite skada på miljön som möjligt och var ett föredöme i ditt företagande. Och ställ frågor! I alla processer, alla material du tänker använda och utbilda dig. För jag tror att i de flesta fall där miljön skadas handlar det om okunnighet från tillverkare.

Vilka är länderna, företagen och nyckelpersonerna som måste förändra sig för att jorden ska överleva 100 år till?

– Amerikaner är de största miljöbovarna eftersom vi konsumerar mest. Vi är värst och konsumerar 75 procent mer än ni européer.

Vad tror du om Barack Obamas möjligheter att göra någonting för miljön och konsumtionen i ert land?

– Han har tänkt väldigt mycket men inte gjort så mycket. Problemet är att det är omöjligt att styra USA, högern och vänstern är så långt ifrån varandra. Ibland går det att få till kompromisser men de blir ofta tandlösa. Det finns antingen en rätt väg eller en fel väg att gå, kompromisser är ingen lösning. Som arbetet med sjukförsäkringssystemet som hållit på hur länge som helst. Problemet är att sjukförsäkringsföretagen har mer makt än staten och dikterar villkoren. Och om han till slut vinner den striden så ska Obama kämpa mot oljebolagen. Problemet är att vårt land är omöjligt att styra över. Därför är jag pessimist.

Du pratar imorgon om att göra affärer de kommande 100 åren. Hur ska vi göra för att jorden ska finnas kvar om 100 år?

– Det blir svårt. Varje år försvinner 20.000 arter från jorden och jag tror att vi är på väg åt samma håll. Den här planeten kan inte försörja oss längre eftersom vi förbrukar resurser som skulle behöva täckas upp av sju planeter. Och det ser inte ut som att vi ska kunna skära ned på vår konsumtion, eller hur? Jag är pessimistisk kring framtiden men försöker med mitt företag att vara en del av lösningen och inte en del av problemet.

Om Patagonia

Massor av företag verkar imponerade av Patagonias sätt att arbeta. Trots allt, varför är det inte fler företag som tar efter er?

– Jag tror att det handlar om en brist på fantasi. Vårt projekt ”1 % for the planet” har 1.200 företag i 37 länder som alla ger en procent av sin omsättning till projekt som gagnar miljön. Dock är det väldigt få outdoorföretag som är medlemmar, istället är det frisörer och små yogastudios som tar ansvar. Vi har väldigt få outdoorföretag som medlemmar och det gör mig väldigt besviken. Outdoorföretagen har verkligen misslyckats med att inse att de har större ansvar än andra företag för att vi även i framtiden ska kunna ha en livskraftig planet.

På Patagonia surfar anställda på dagarna istället för att jobba, du är ofta och fiskar långa perioder och har ingen mobiltelefon eller dator. Hur får ni någonting gjort på Patagonia?

– Det absolut viktigaste är att anställa rätt människor som är självständiga och bäst på vad de gör. Sen ser du till att lämna dem i fred och låter dem göra det som de är bäst på. Jag kan vara borta i två månader och fiska och klättra utan att ringa till kontoret en enda gång. För de behöver inte mig.

Är det inte lättare för ett stort lönsamt företag att ta ett miljöengagemang?

– Nej du måste göra det från början. Stora företag avskyr förändringar. Jag tror inte att du kan skapa varken miljöengagemang eller självständiga medarbetare om du inte delar de tankarna med den första personen du anställer i ditt företag. Dina kunder kommer kräva gröna produkter från företag som tar ansvar i framtiden eftersom det finns alternativ.

Oljebaserade plagg, som plagg i polyester, är en stor del av produktionen för företag inom sporthandeln. Hur blir tillverkare av sportkonfektion mindre beroende av olja i framtiden?

– Fördelen med syntetiska plagg är att de är hållbarare. Dessutom är de bättre ur miljösynpunkt i jämförelse med bomullsplagg med tanke på hur bomull odlas. Dessutom kan vissa syntetplagg återvinnas. I framtiden måste vi producera, reparera och återanvända eftersom oljan kommer att försvinna, men de oljebaserade produkterna kommer att finnas kvar och kan tas om hand och bli nya plagg.

Som avslutning hinner jag få med en kort fråga kring Patagonias framtidssatsning på vattensporter. Enligt Yvon kommer produkter för surfing och andra aktiviteter kring vattnet att utgöra drygt hälften av omsättningen inom kort. Anledningen är enkel menar han;

– Det är framtiden när snön på jorden har smält bort.

Kvinnan som håller i tidsschemat kommer in och meddelar vänligt men bestämt att tiden är ute. Då har jag ändå inte hunnit ta en enda bild.

Dagen efter berättar Yvon Chouinard i 90 minuter om sig själv, sitt företag Patagonia och hur han ser på framtidens företagande under föredraget ”Making business the next 100 years”. Han berättar om de första stapplande stegen som företagare; hur han som passionerad surfare och klättrare sålde egentillverkad klätterutrustning från bakluckan på sin risiga bil. Hur han som utfattig köpte den absolut billigaste maten han kunde hitta – skadade burkar med kattmat och hur han åt det tillsammans med potatis och gryn, vilket gjorde att han kunde surfa och klättra ännu mer under säsongen istället för att arbeta. Och om hur han hittade det som skulle bli en av Patagonias största försäljningssuccéer, fleece-plaggen, på en marknad i Los Angeles. Framtidens entreprenörer är idel öra i bänkarna. Yvon pratar inte så mycket om hur man tjänar de största pengarna; i förordet till sin bok ”Let my people go surfing” slår han tidigt fast att han aldrig ville bli en ”business man”, en yrkesgrupp han hela sitt liv hänvisar till ”grease balls”. Istället ger han lidelsen ett ansikte och verkar ge många blivande entreprenörer både inspiration och hopp med sina mustiga berättelser.

Applåderna som följer honom ner till hans plats är öronbedövande.

Av: Mattias Björklund