I somras gjorde jag en bedrift utöver det vanliga. Åtminstone med mina mått mätt.
Här är förutsättningarna:
Jag har levt en stor del av mitt liv med en bräda under fötterna. De enda gångerna jag har sprungit är då jag varit sen till bussen. Jag har aldrig varit snygg i tajts.
I våras hade jag tröttnat på både mitt flåsande och min kroppsform och bestämde mig för att börja träna på allvar. Jag hade tränat med Mattias på gymet någon gång i veckan tidigare men aldrig med något större mål i sikte.
Nu var det annorlunda. Nu skulle jag ge löpningen en chans.
Målet var att någon gång i sommar springa en timme i sträck utan att stanna. Jag vet att det inte är mycket till bedrift, men hallå – det är en pensionerad skateboardåkare som talar.
Första steget i min löparkarriär var Medieruset – en 3,7 kilometer lång löpartävling för folk i mediebranschen. Hela Sportfacks redaktion ställde upp, ja förutom Pelle som lägligt hade blivit magsjuk. Träningen på gymmets löpband hade gått hyfsat och jag hade sprungit 4 km på 22 minuter. Jag kände mig stark.
När loppet drog igång hamnade jag bakom några stoppklossar och såg hur Mattias och Thomas bara försvann. Jag tar dem på slutet tänkte jag, men det enda som hände på slutet var att jag tog slut. Mattias, Thomas och Linnéa förnedrade mig, men å andra sidan var jag snabbare än Magnus vilket jag såg som något stort. Det fanns hopp om att nå mitt mål i sommar.
Ett par veckor senare såg några herrelösa hundar mig springa iväg längs stranden i Turkiet klockan sex en semestermorgon bara för att slippa springa i 30° värme. Jag började känna mig som en löpare.
Senare under semestern på hemmaplan sprang jag 3-4 gånger i veckan, oftast på morgonen innan de övriga i familjen hade vaknat. Sakta ökade jag passen från 30 till 40 till 45 minuter och så en dag var det dags att ge målet på en timme en chans.
Med min Ipod fylld med sommarpratare satte jag iväg och passerade alla tidigare vändpunkter. När det gått 30 minuter vände jag och kände mig förvånansvärt pigg. Kossorna i hagen nickade lojt men vägen kantades inte direkt av applåderande massor. När jag var tillbaka vid sommarstugan hade det gått 58 minuter så det fick bli några varv på tomten innan jag kunde stanna
Dagen efter sprang jag en mil av bara farten. På 54 minuter.
Vi hörs
Martin Gärderud