Under en vecka fick jag uppleva ögonblick av total lycka i tre helt olika situationer. Ögonblick som säger en hel del om vem jag är och vad det är som har format mig.
Vi börjar i Åre med en helgs skidåkning tillsammans med min bror och tre gamla kompisar från Jönköping. Det var klarblå himmel, gott om snö och tio plusgrader.
De allra flesta skulle säga att det var några perfekta skiddagar.
Jag nöjer mig med att konstatera att det fanns stunder av perfektion.
När solen fått några timmar på sig att mjuka upp den frusna, pistmaskinspåriga snön i Lundsrappet kom den perfekta svängen. Min position på skidorna var helt rätt, farten gav mig kraft och snön både gav vika och svarade. Det var en vänstersväng värd att skriva sånger om.
Det kom några lika bra svängar till under mina tre dagar på Åreskutan och jag insåg hur kul det är att åka skidor. Jag insåg också att det är dessa ögonblick av perfektion som gör att jag vill ta ett åk till. Och ett till.
Nästa ögonblick av perfektion upplevde jag 1 maj på Kallfors Golf Klubb. När jag kom dit klockan sex på morgonen var det två minusgrader och jag fick vänta i bilen en halvtimme innan solen tinat bort frosten på greenerna.
På tredje hålet, en par 3:a på 124 meter, stod flaggan kort på den nedre platån. Jag slog en järnnia som var som en smekning. Riktningen var lite höger men bollen nöp direkt och rullade tillbaka en halvmeter från nedslagsmärket. Från knappt två meter tvåputtade jag, men inte ens en fyrputt hade tagit bort leendet från mina läppar.
Känslan av en sving helt i balans och en träff mitt i sweet spot är svårslagen och är det som får upp mig klockan fem på morgonen en ledig dag. På golfbanan kommer dessa ögonblick av perfektion inte alls lika ofta som i skidbacken, men under en lika tidig runda två dagar senare fick jag till en lika fantastisk järnsexa vid ett inspel på andra hålet på niohålsslingan. Däremellan och därefter var jag lika långt från perfektion som det är kul att jobba i en windowsdator.
Ögonblick av lycka handlar om att få till tekniken helt rätt. I golf, skidåkning och snowboardåkning kommer de någon gång ibland, när jag åker skateboard kommer de mest hela tiden.
Nu är jag långt ifrån någon fantastisk skateboardåkare, men jag har åkt skateboard i över 30 år och tar fortfarande brädan till jobbet varje dag då asfalten är torr. Åkningen sitter i ryggmärgen men ändå kan jag bli helt lyrisk av att bara sparka mig fram på min bräda.
Alla ni som inte har upptäckt skateboardåkningens tjusning är bara att beklaga. De där magiska ögonblicken kommer i varje spark och att sedan ta några korta svängar och droppa ner för en trottoarkant är obeskrivbart. Det är så enkelt men samtidigt så underbart.
Ögonblick att leva för.
Vi syns
Martin Willners