Vintern håller fortfarande Stockholm i ett underbart grepp när jag skriver det här i början av mars. Det innebär att det har varit full vinter sedan juldagen - alltså i drygt två månader.
Visst, det har inte varit några mängder med snö, men det har varit minusgrader snudd på hela tiden. Isarna har varit perfekta, skidbackarna har varit öppna sedan trettonhelgen – till och med Hammarbybacken mitt i centrala Stockholm – och det har varit tillräckligt med snö för att åka pulka i nästan hela Sverige.
För sportbranschens del har det varit en efterlängtad vinter. Tjäle i marken över hela landet har varit välsignande för försäljningen av allt från skidor och skridskor till handskar och dunjackor.
Sporthandelsindex för januari månad visade på en uppgång med 8,9 procent samtidigt som resten av sällanköpshandeln backade med 2,2 procent. Sporthandelns siffra kan mycket väl vara i underkant. Flera specialbutiker som vi har pratat med har börjat skriva sånger om den gångna vintern. De har med saliga leenden på läpparna snackat om uppgångar på 50-85 procent.
Lågkonjunkturen har känts väldigt långt borta.
På det personliga planet har vintern varit lika uppskattad. Min son Mac har lärt sig åka snowboard riktigt bra och lillasyster Moa klarar av alla nedfarter i Flottsbrobacken utan minsta problem på sina skidor. Tronföljden är säkrad så att säga.
På skridskofronten har framstegen varit ännu större tack vare att det är så enkelt att gå 300 meter till skolans isplan och åka någon timme före eller efter middagen.
När snön kom byttes isplan mot den lilla pulkabacken och än en gång slogs jag av hur lite som krävs för att göra barn, och vuxna, lyckliga. Backen är fyra meter hög, snötäcket kan räknas i millimetrar, utrustningen är var sin stjärtlapp – så långt ifrån skidtidningarnas drömreportage man kan komma. Macs och Moas skratt är både oslagbara och ovärderliga.
Det krävs så lite. Kan vi bara få ut barn och vuxna i någon form av aktivitet så kommer skratten och lyckokänslan. Ibland känns det som om vi fokuserar alldeles för mycket på produktens prestanda, material och pris. Produkten får aldrig bli det viktigaste även om det är den som sportbranschen kan ta betalt för. Det är upplevelsen som är hela grejen
Det är inte skidorna som gör oss glada, det är den där fantastiska vinterdagen med sol och gnistrande snö som vi egentligen köper. Samma sak med pulkor, löparskor, cykel eller skateboarden – det är upplevelsen och inte produkten i sig som gör oss lyckliga.
Min reflektion är att branschen alltså ska fokusera på att få folk aktiva. Vi ska påminna dem om hur kul det är och hur bra det känns att röra på sig. Försäljningen kommer att lösa sig automatiskt om vi bara slutar att stirra oss blinda på den.
Hoppas att årets sommar blir lika bra.
Vi syns
Martin Willners