Jag har fruktat att den här stunden ska komma i flera år. Stunden då jag inte längre är kung i backen. Stunden då jag blir omåkt av min son. Än är stunden inte inne. Mac är tio år och åker bara skidor ett par veckor om året. Jag har inga problem att hålla undan rent…
Jag har fruktat att den här stunden ska komma i flera år. Stunden då jag inte längre är kung i backen. Stunden då jag blir omåkt av min son.
Än är stunden inte inne. Mac är tio år och åker bara skidor ett par veckor om året. Jag har inga problem att hålla undan rent fartmässigt – faktum är att jag mer jämför mig med Bode Miller än Mac när jag trycker iväg mina korta skidor – men i år hittade Mac in i Storliens Dream Park och började hoppa.
Det var då jag började se slutet på min era.
Mac ville gå på de stora hoppen på en gång, men jag tyckte att han skulle börja med den lätta linjen först. Vi körde tillsammans och han fixade det riktigt bra.
Senare på dagen då jag var med min femåriga dotter Moa i barnbacken kom Mac ner och sken som en sol. Han hade provat de stora hoppen och klarat det bra. Han var överlycklig. Jag var livrädd.
Jag hade tittat på de stora hoppen under våra åk i parken men intalat mig själv att jag inte behövde testa dem. Inte innan Mac insisterade på att få prova.
Nu låg jag efter.
Nästa dag var det upp till bevis. Mac drog direkt med mig till parken och skulle visa mig att han talat sanning. Han vände skidorna rakt ner och la en etta mot det stora hoppet och flög iväg.
Nu var det min tur och det fanns ingen väg ut ur situationen. Jag ville å andra sidan inte hitta någon väg ut. Macs press på mig var precis vad jag behövde och det var bara att bita ihop och köra. Det gick bra även om jag var nervös. När veckan var slut var jag riktigt bekväm med alla hoppen i parken och även om Mac inte håller med mig så vet jag att jag hoppade både längre och snyggare än vad han gjorde. Hur det blir nästa år är dock högst oklart. Jag hoppas bara att han inte får för sig att börja raila. Då kommer det antingen att sluta med att jag får abdikera eller en längre tids sjukskrivning.
Nu är Mac inte det enda hotet mot min kungatitel. Underifrån kommer också femåriga Moa som har en så snabb inlärningskurva att min stolthet blandas med rädsla.
Det förs ett tvåfrontskrig mot mig men jag har inga planer på att ge upp utan fight. Därför åker jag utan barnen till Åre tre dagar i slutet av april för att hänga i Bräckeparken.
Den här ledaren handlar inte bara om min personliga prestationsångest. Den kan också ses som en metafor för handeln.
Det går inte att leva på gamla meriter. Det kommer hela tiden nya generationer som utmanar med drivkraft, mod, nya idéer och osårbarhet. Entusiasm slår erfarenhet.
Därför är det så oerhört viktigt att föra in nytt blod i organisationen. Eller att anta utmaningen och våga göra saker på ett nytt sätt.
Vi syns
Martin Willners