Som barn i en godisbutik

Känslan kom redan på parkeringsplatsen. För första gången på ett par år skulle jag få åka snowboard utan barn som liftsällskap. Solen sken från en klarblå himmel och det var tur att jag hade fått låna snowboardskor med snabbsnörning. Nu var det bråttom.

Efter att snabbt ha köpt liftkort på svarta marknaden satt fyra femtedelar av Sportfacks redaktion i en gondol på väg upp till glaciären i Stubai. Pelle och jag med nästa års brädor, Thomas och Mattias med nypressade skidor från Kästle. Stämningen var på topp och den dimma som lagt sig över toppen skulle snart försvinna. De första åken tog vi på perfekt manchester gjord enbart av natursnö. Tre svängar ner var det som om tiden förflyttats tio år tillbaka i tiden då jag stod på bräda drygt 100 dagar om året. Det var så enkelt. Så självklart. Så underbart.

När dimman skingrade sig började vi utforska ytorna utanför pisterna. Jag ska inte lura er med att det var bottenlöst puder, men det hade snöat ett par decimeter ett par dagar tidigare i veckan och det mesta var fortfarande orört. För mig räcker en handfull svängar för att endorfinet ska rusa till mungiporna och få mig att le resten av dagen. Få saker kan få mig så lycklig som känslan när nosen lyfter i en hälsväng och snön sprutar upp i ansiktet.

Den här dagen, och även nästa, var full av sköna hälsvängar och inte ens dolda stenar strax under snön kunde få ner mungiporna. För mig är en bräddag inte fulländad om jag inte haft ofrivillig närkontakt med snön. Då har jag inte vågat tillräckligt.

Än mer stolt än över min vurpa är jag över att jag fick för mig att klättra upp 30 meter till en orörd korridor. De andra skakade på huvudet, men jag knäppte av mig brädan och började klättra. Det jag inte tänkte på var att jag befann mig på 3.100 meters höjd och att en kontorsråtta sällan överlever ens mediokra ansträngningar på den höjden. Jag har aldrig varit så andfått, aldrig svettats så mycket, aldrig andats så djupt tidigare i mitt liv Men jag kom upp och jag var stolt. Inte så mycket över att jag överlevde, utan mer över att längtan efter ytterligare några bra svängar fortfarande finns kvar och driver på.

Efter två dagars åkning brann låren som om någon hällt saltsyra i dem. Efter en vecka är låren okej men nu brinner det istället i själen. Jag är grymt sugen på att åka mer och längtar verkligen till nästa gång. Jag inser att mina gamla snowboardskor har gjort sitt – de är för tunga och passformen är ett skämt jämfört med dagens skor.

Det är det den här ledaren handlar om. Om kunderna får chansen att testa ny utrustning blir de sugna på att både köpa nya prylar och åka mer. Det finns ingen bättre marknadsföring än ett leende.

Vi syns

Martin Willners