I Skottland rinner golfen i blodet. Det är säkert därför som de inte anser sig behöva någon driving range vid banan. Uppvärmningen består av några rejäla garv och en lager. Jag är inte från Skottland och därför kände jag mig en smula osäker när jag i slutet av maj peggade upp på Carnoustie – banan…
I Skottland rinner golfen i blodet. Det är säkert därför som de inte anser sig behöva någon driving range vid banan. Uppvärmningen består av några rejäla garv och en lager.
Jag är inte från Skottland och därför kände jag mig en smula osäker när jag i slutet av maj peggade upp på Carnoustie – banan där The Open spelas i år. Regnet öste ner, det blåste rak motvind, bagen var fylld med klubbor som jag inte slagit ett enda slag med och jag var totalt ouppvärmd. Inte en sving, inte ens en putt på övningsgreenen, hade hunnits med före min debut på vad som kallas för en av världens tuffaste golfbanor. För att öka pressen ytterligare hade Padraig Harrington precis dundrat iväg en drive spikrakt 280 meter i motvinden. Det positiva med allt detta var att det kunde användas som ursäkter ifall mitt spel skulle haverera totalt.
Inför sista hålet, som Padraig tidigare beskrivit som världens svåraste avslutningshål, låg jag och Tommy Jeppsson från Golf Digest ett ned mot tidningskollegor från Danmark. När British Open spelades på Carnoustie 1999 ledde Jean Van de Velde med tre slag inför sista hålet. Istället för att spela säkert plockade han fram drivern och slicade först ut i ruffen, därifrån träffade han läktaren och bollen studsade tillbaka in i riktigt djup ruff. Tredje slaget slog han ner i bäcken Barry Burns som slingrar sig framför green, sedan droppade han och slog bollen i greenbunkern. Hela golfvärlden led med fransmannen som nu behövde sänka sitt bunkerslag för att vinna sin och Frankrikes första major. Han gjorde inte det men fixade en enputt för särspel som han förlorade till Paul Lawrie
Jag hade inte riktigt samma press när jag gick upp på 18:e tee, men ingen kan spela detta hål utan att tänka på Jean Van de Velde och en av golfhistoriens största genomklappningar. Mitt utslag satt mitt i fairway, därefter duffade jag inspelet, slog en lobbwedge över bäcken upp på green och tvåputtade för en bogey, vinst av hålet och för att dela matchen mot danskarna.
Efter fyra timmar i hällregn och blåst var jag iskall, genomsur och stel. Och lycklig. En golfrunda har aldrig varit roligare. Det är så här golf ska vara – tees stora som tennisplaner och bunkrar som mer liknar bombkratrar än sandlådor. Däremellan böljande fairways som gör att även en perfekt drive kan studsa eller rulla ut i ruffen. Eller tvärtom Hade jag fått chansen hade jag gått en runda till på direkten.
Vad jag egentligen vill ha sagt är att upplevelser skapar begär. Inte nog med att jag ville spela en runda till, jag ville skaffa en lobbwedge och en hybrid som jag saknar i min bag och kanske till och med byta putter. Tipsa era kunder om bra upplevelser och de kommer garanterat tillbaka för mer.
Ha en bra sommar
Martin Willners