Rickard Lindqvist har disputerat vid Textilhögskolan i Borås med arbetet Kinetic Garment Construction. Ett arbete som kan revolutionera hur kläder konstrueras.
Glöm fram- och bakstycken, axelsömmar och trådräta tygstycken. Med utgångspunkt i tyg som draperas runt en rörlig kropp har Rickard Lindqvist skapat ett nytt och mer flexibelt ramverk för att konstruera kläder.
– Jag föreslår ett teoretiskt ramverk för klädkonstruktion som är härlett från studier av kropp och tyg i interaktion med varandra, säger Rickard Lindqvist. Ramverket, Kinetic Garment Construction, har utvecklats genom experiment där jag har draperat tyger på levande kroppar, i rörelse. Resultatet möjliggör nya typer av uttryck och förfinade funktioner hos plaggen i relation till kroppen och dess rörelser.
Föreställ dig hur en skräddare brukar ta mått på en person, eller hur mönsterdelar för ett plagg läggs ut på tyget. Det vanliga är att göra detta i raka linjer. Måtten brukar tas på en stillaståendekropp, antingen uppifrån och ned eller vågrätt. Mönsterdelarna läggs ut rakt på tyget.
– Av tradition följer vi en skräddarmatris, en förståelsemodell av kroppen, som introducerades under 1800-talet, parallellt med industrialiseringen, säger Rickard Lindqvist. Denna matris, bestående av horisontella och vertikala linjer, har dock tydliga brister när det gäller hur en rörlig kropp interagerar med flexibla tyger. Det är därför jag har arbetat fram ett förslag på ett annat ramverk.
Rent konkret har Rickard utgått från några olika startpunkter på kroppen: axlar och midja. Det är de punkter där plagg brukar vila eller hänga. Han har draperat tyg på levande modeller och testat hur tyget faller. Detta har sedan kombinerats med hur tyget bör draperas för att sitta på plats samtidigt som armar och ben kan röra sig fritt.
Vid första anblick ser en jacka som är gjord enligt Rickards ramverk ut som en vanlig jacka. Men om man tittar noga märks det att den saknar axelsömmar och att sidsömmen inte går lodrätt i sidan utan är böjd framåt. Ärmarna har en söm som gör en tydlig knyck för armbågen.
– När man bär dessa plagg är det påtagligt att de följer kroppens rörelser på ett annat vis än vad vi är vana vid, säger han.
Rickard är utbildad inom både herrskrädderi och modedesign och har tidigare haft ett eget varumärke. Han berättar att han alltid har upplevt den klassiska skräddarmatrisen som problematisk och inte så välfungerande, men att det har varit svårt att precisera varför. De försök som tidigare har gjorts för att förbättra följsamheten i kläder har oftast bestått av justeringar av skräddarmatrisen. Men nu har alltså ett helt nytt ramverk skapats.
Ramverket är en vidareutveckling av den franska kostymören Genevieve Sevin-Doering arbete. Hon utvecklade under 1970- och 1980-talen sätt att skära plagg i ett enda stycke, för att sedan svepa plaggen kring kroppen. Utifrån hennes arbeten har Rickard Lindqvist experimenterat fram och utvecklat metoderna, samt formulerat en teori kring hur det fungerar.
– Det är en teori som kan öppna för vidare utvecklingar. Jag ser detta som grundforskning, där jag inte bevisar någon tes, utan föreslår ett förhållningsätt, som kan leda till ytterligare tillämpningar. Nu återstår det att se hur det kan användas och vem som kan använda det.
