Den vågade byxan

Beach Boys besjöng dem och en hel generation bar dem. Idag har surfshortsen blivit ett fenomen större än sin sport. Inte illa för ett plagg som från början var designat för plantagearbetare.

Efter andra världskriget kom surfandet att bli stort i USA. 1950-talet blev det stora genombrottsdecenniet. Den första tydliga markören som visade att man var en person som hade ”hoppat på vågen” var surfshortsen.

Dessa kortbyxor är idag ett av de mest spridda plaggen bland både semesterfirare och vattensportare världen över. Men när de först dök upp var de desto ovanligare. Plaggets rötter finns på Hawaii och de surfare som fanns med från början berättar att det var omöjligt att köpa surfshorts i vanliga klädbutiker i slutet av 1950-talet.

Istället fick de vända sig till specialiserade japanska skräddarbutiker. Några av de mest kända var Take´s i Waikiki och H. Miura’s i Haleiwa, båda på Hawaii. Dessa exklusiva shorts satt troligen precis rätt. De var nämligen alltid måttbeställda och uppsydda efter kundens önskemål.

Materialet som var mest populärt var palakatyg. Detta var en slags grov bomullsväv, som traditionellt vävdes i ett blåvitrutigt mönster. Anledningen till att de flesta valde detta mönster kan förklaras med att de bästa surfarna hade startat en trend, och för att framstå som om man tillhörde denna klick hakade man på.

Tyget var rejält och kraftigt, men ändå bekvämt mot huden även efter ett stort antal tvättar. Det stod dessutom emot det väldiga slitaget som surfing innebar. Åkarna på Hawaii levde bokstavligen i sina shorts, dygnet runt, sju dagar i veckan, året om.

Palakashortsens karaktäristiska material har sin egen fascinerande historia. Hawaii hade i slutet av 1800-talet utvecklats till en stark plantageekonomi som odlade stora mängder sockerrör, ananas och kaffe.

Arbetarna på plantagen behövde en kraftig skjorta som klarade det hårda arbetet ute på sockerrörsfälten. På 1920-talet blev det blå- och vitrutiga denimmaterialet palaka standardmaterial i dessa skjortor. Ordet anspelar på ett hawaiianskt ord för de vida skjortor som seglarna från USA och England hade på sig när de kom till ön.

Snart blev palakaskjortan, och de matchande blå byxorna i samma material, den rådande klädkoden på Hawaii, både på och utanför plantagen. Den ursprungliga hawaiiskjortan härstammar direkt från detta palakaplagg.

De tidiga surfshortsen hade söm på framsidan, långa stuprörsben med dubbla sömmar och knappar framtill som skavde när surfarna låg på mage på brädan och paddlade. Detta var okej så länge surfingen mestadels byggde på att följa en enda våg i sin längsgående rörelse, men 1970-talets mer utvecklade sport ställde helt nya krav på utrustningen.

De båda australiensiska surfarna Alan Green och John Law designade en ny surfbyxa som tog större hänsyn till hur kroppen rörde sig ute bland vågorna. Det var nu som det gamla tunga materialet fick ge vika för ett lätt, tunt och lättorkat alternativ.

De vidare benen var nu fållade för att inte fastna, och i midjan satt ett brett band för att hålla uppe byxan. Dessutom hade de lagt till den snörning som vi idag är vana att finna i midjan på våra shorts. Shortsen hade en gylf i kardborre och en ficka för brädvaxet. Själva designen var sparsmakad, och andra surfare blev snabbt intresserade. För att kunna svara upp mot efterfrågan, grundade Alan Green och John Law surfmärket Quicksilver.

Under 70- och 80-talen hade shortsen krympt och var både korta och tajta. På 80-talet kom dessutom mönster och färger till shortsvärlden. Ocean Pacific, Town & Country, Hang Ten och O’Neill var några av de ledande märkena under denna tid.

När skateboardmodet blev stort i dubbel bemärkelse på 90-talet följde surfshortsen efter och blev både baggy och längre. Dessutom var det en smärre explosion både vad gäller färger och mönster.

Idag finns surfshortsen i flera olika varianter, men vanligast är att de når strax ovanför knät. Fortfarande är det mest en produkt för killar men surfshorts för tjejer blir allt populärare.

Förutom att torka snabbt, vara lätt och tåligt, är tyget flexibelt för att tillåta snabba rörelser. Materialet, vanligen nylon eller polyester, tål både solljus och saltvatten bra och behandlas för att utslag och irritation på huden ska kunna undvikas. Ibland behandlas också tyget med antibakteriella medel för att få det att hålla sig fräscht länge, trots väta och hårt slitage.

Av: Björn skoog & Mårten Öhman

Den vågade byxan Den vågade byxan