Plastcykeln Itera skulle revolutionera cykelindustrin. Så blev det inte. Istället blev den en symbol för misslyckade industriprodukter. Och frimärksmotiv i Afrika.
Fredagen den 13 oktober 1978, klockan 13.00, i rum nummer 13 på Styrelsen för teknisk utveckling hålls ett viktigt möte. Ett nytt cykelprojekt ska få sin första sponsor. Kanske borde projektledarna Lars Samuelsson och Jan Olsson ha tagit alla illavarslande omen på allvar. Men det gör de inte. En stund senare lämnar de mötet, lyckligt ovetandes om att de tagit ännu ett steg mot ett fiasko i världsklass. De ska bygga världens första plastcykel: Itera.
De flesta minns nog Iteran från början av 80-talet. Oftast treväxlade gråblå eller kaffefärgade plastvidunder som wobblade likt asplöv i snålblåst. Mer sällan sportmodellen i lingonmjölkrosa med bockstyre och Campagnoloväxlar. Tunga var de, närmare 16 kilo i standardutförande.
I dag har Iteran förevigats på ett frimärke från Tanzania. I England finns en Iteraförening. De anordnar klubbtävlingar i däckbyte eftersom det är något av det pilligaste en cykelmekaniker kan ge sig på. Däcken från skrotade Iteror har förresten visat sig passa perfekt till hästsulkys. Men hur kunde det gå så snett?
Egentligen börjar historien om Itera redan i december 1977. Volvo Personvagnar har planer på att utveckla en minibil och Lars Samuelsson och Jan Olsson får i uppdrag att leda projektet. I förbifarten knäcker någon den briljanta idén att bilen ska göras i plast.
Det får Lars och Jan att fundera. Nog måste det finnas fler produkter som kan tillverkas i plast? Snart har de lekt fram 200 förslag. Den produkt som visar sig erbjuda de bästa förutsättningarna är: en cykel. Cykeln döps till Itera, en förkortning av det fantasieggande ”Industriell och teknisk rationalisering”, och den ska byggas av ett statsägt plastföretag i Vilhelmina.
Cykelförsäljningen i Sverige har under 70-talet nått rekordsiffror, upp mot 400.000 sålda exemplar per år, och intresset för Itera-projektet är enormt. Aldrig tidigare har en industriprodukt fått så intensiv bevakning i svensk press. ”Evighetsmaskinen – gjord av samma material som rymdraketer” står det i annonserna.
Den första september 1981 är det äntligen premiär. Press och företagare från hela Europa är på plats. Sloganen är ”Nu trampar vi ur järnåldern!” Men något är fel. Intresset tycks plötsligt svalnat och omdömena innehåller mer ris än ros. Försäljningen visar sig bli en katastrof. Målet att första året tillverka 120.000 cyklar revideras kvickt.
Det blir 14.000 exemplar. Innan året är slut går företaget bakom Itera i konkurs och produktionen tas över av Procordia. De försöker i ytterligare två år att få fart på försäljningen, bland annat genom att hotta upp cykeln med stadigare styre och pakethållare i stål, men det är hopplöst. 1985 är sagan slut och Itera går i graven.
Så varför denna gigantiska flopp? Kanske beror det på att cykelmarknaden i början på 80-talet börjat mättas. Kanske vände sig marknadsföringen till fel målgrupp. Det höga priset på 1.650 kronor var satt för att profilera Iteran som en trendig livsstilspryl.
Eller beror floppen helt enkelt på att Iteran är en otroligt udda skapelse? Plastramen måste överdimensioneras för att bli tillräckligt styv och det gjorde den tung. Itera förklarade det med att cykeln skulle kunna exporteras till Afrika, där vägförhållandena var mycket tuffare. Det sviktande styret kändes läskigt svajigt. Och det bleka färgvalet är knappast vad vi kommit att förknippa med trendigt åttiotal.
Oavsett kan det visa sig att den gamla plastcykeln i ditt garage kan bli till nytta. Med lite tur blir den ett eftertraktat samlarföremål. Och den rostar aldrig.
Av: Text Markus Nordin Foto Bo Wallin
” Itera tillverkades i tre modeller: City, sport och touring. ” Den enklaste var treväxlad medan värsta sportmodellen hade Campagnoloväxlar och bockstyre ” Itera såldes i cirka 20.000 exemplar totalt.
