Om det är något jag har sett under mina snart 20 år på Sportfack så är det hur Excelarken har tagit över inköpsbesluten, hur ekonomerna har vunnit över magkänslan och hjärtat.
Men har ekonomerna egentligen vunnit? Är hjärnan bättre än hjärtat på att göra inköp?
Tillåt mig att tvivla.
Tidigare var nästan hela personalen i en butik involverade i inköpsprocessen. När säljaren kom till butiken för att visa upp nästa års prylar var det inte bara butikschefen som var med. Alla var engagerade, och trodde någon på ett nytt varumärke eller en speciell modell så tog butiken in det.
När just de varorna landade i butiken sex månader senare så kan jag svära på att den person som låg bakom inköpet kände ett ansvar för att det skulle sälja. Hen skulle visa ett hen hade haft rätt och den glöden nådde kunden som smittades av passionen och trodde på argumenten.
Medbestämmande föder ett ansvar och ansvar är det absolut bästa som finns för att personal ska prestera på topp.
Så hur är det idag? Centrala inköp dominerar för att få till bättre marginaler och ett effektivare inköpsarbete. Arbetstid är en kostnad och ju färre personer som är inblandade i inköpen desto mindre kostar det.
Det är där jag tror att felet ligger, att vi idag ser inköp som en kostnad. En av Sportfacks grundare – Bosse Areng – hade ett uttryck som jag än idag håller som en sanning. ”Varje intjänad krona börjar med ett inköp.”
Det är så vi ska se på inköp, att de ska göras efter säljpotential och inte efter att vara så effektiva som möjligt för organisationen. Att de ska involvera en stor del av personalen för att de ska känna sig delaktiga och för att de ska känna ett ansvar för att sälja prylarna när de landar i butiken.
Idag är jag rädd för att det där ansvaret är borta när inköpen görs av en liten grupp som aldrig står ögon mot ögon med kunderna.
Säljer inte märket eller produkten som planerat så kan inköparen skylla på att butikerna inte gör sitt jobb och säljarna i butiken skyller på att inköparna har köpt in fel saker.
Det personliga ansvaret är borta, det finns inget jag-ska-visa-att-jag-hade-rätt kvar.
Jag vet att mina tankar går tvärtemot rådande handelstrender men jag säger som Steve Jobs på Apple ”När ekonomerna får mer att säga till om än produktutvecklarna, då är ett företag farligt ute.”
Översätt det till butiksarbetet och det handlar om att om personalen inte får vara med och bestämma över sortimentet kommer de inte att göra ett bra säljjobb.
Håller du med?