Sportfack besöker: Vituddens kanotvarv

Lukten av lim och plast känns direkt i näsan när jag stiger in i varvet. Ett fint damm täcker ytorna inne i kajakvarvet som för tankarna långt tillbaka i tiden. Till tiden då internet inte fanns ens i sinnevärlden och då televisionen ansågs vara framtidens medium. Vituddens Kanotvarv i Västervik har trotsat tidens strömningar och stått här på samma plats, bara ett stenkast från havet sedan Ingvar Ankerviks far lät bygga det på 1930-talet. Idag är 73-årige Ingvar Ankervik ägare och vd på VKV och har varit det sedan han tog över företaget efter sin far 1979. Han har ännu inga tankar på att gå i pension och jobbar fortfarande 50-timmar i veckan. Detta efter att han har trappat ner de senaste åren.

– Det är bara i Sverige folk jämt tjatar om pensionering. Jag förstår inte vad det skulle vara bra för. Sedan kan jag hålla med om att jag kanske har jobbat lite väl mycket i mina dagar, säger Ingvar Ankervik allvarligt.

Familjetraditionen som kajak-och båtbyggare sträcker sig mycket längre bak i tiden än 1930-talet då kanotvarvet byggdes. Ingvars farfars Johan Alfred byggde båtar redan i slutet av 1800-talet. I motsats till många andra båtbyggarynglingar ville han förädla konsten och ta den till nästa nivå. Därför reste Johan Alfred till Stockholm för att utbilda sig till möbelsnickare, inte för att bygga möbler utan för att använda den förfinade tekniken i sitt båtbyggande. När han flyttade hem igen ville han satsa på att bygga båtar i större skala. Han köpte mark på Vitudden, byggde en slip som kunde ta båtar på flera hundra ton och anställde personal. Hans båda söner Alvar och Anker föddes rakt in i varvsrörelsen. De fick vara med i verksamheten i stort sett från det att de kunde gå. De gick varannan dag i skola och varannan dag jobbade de på varvet och speciellt Alvar blev extremt duktig på hantverket. Så duktig att när han deltog i en båtbyggartävling på 1920-talet där Sveriges bästa båtbyggare skulle koras vann hans farkost före faderns. Detta föll inte i god gjord hos pappan som inte kunde komma över besvikelsen.

– Vi fick inte veta att Alvar vunnit. Det enda som sades hemma var att farfar fått silvermedaljen i båtbyggartävlingen. Det var först efter farfars död som vi fick veta att Alvar vunnit guld, berättar Ingvar om släkten.

Efter tävlingen blev förhållandet mellan Johan Alfred och hans söner spänt. Alvar flyttade bort från Västervik men den andra sonen Anker valde att jobba kvar. Han hade nämligen hittat en ny passion vid sidan av jobbet på varvet. Han konstruerade och byggde kajaker. Han tillämpade en ny teknik där han byggde kajaken på kravell. En teknik där bord nitas kant i kant till spant. Ankers första kajak som han egentligen byggt till sig själv väckte så stor uppmärksamhet att han valde att sälja den för hisnande summan 25 kronor. Samma öde gick kajak nummer två och tre till mötes. Så fort de blev färdiga ville folk köpa dem. Beställningarna strömmade in och Anker valde att satsa på kajakbygget på heltid. Vituddens Kanotvarv hade sett dagens ljus.

– Pappa var väldigt mycket för tävlingskajaker. Han samarbetade med den lokala kanotklubben som bildades här i Västervik. De hade alla kanoter från oss, berättar Ingvar.

Tävlingskajakerna från VKV blev ett begrepp och rönte under åren enorma framgångar, både försäljningsmässigt och på tävlingarna. Nya modeller skapades ständigt på kanotvarvet och vissa av dem blev legendariska som VKV 48 och den största av dem alla, VKV 100. Med den vann Rolf Petterson OS-guld i Tokyo 1964 och över 300 SM-medaljer har vunnits i kajaken. De formpressade faner-kajakerna uppmärksammades både här hemma och internationellt.

Mitt i allt kanotbyggande hann Anker också bilda familj och få sonen Ingvar som föddes år 1938. Precis som sin far och farfadern innan honom föddes lille Ingvar rakt in i varvsverksamheten och in i paddlingen. Redan som liten grabb hade Ingvar en stor passion för att konstruera, planera och bygga saker. Inte bara kajaker.

– Jag ville in i flygvapnet. Inte så mycket för att flyga som för att konstruera flygplan och se hur de fungerade. Jag såg dagligen när flygplanen flög över varvet här när de flög in för att landa här på flygplatsen, berättar Ingvar.

Men det blev aldrig någon flygarkarriär för unge Ingvar. Pappan vägrade skriva på intyget som skulle ha gett den 16-årige sonen möjlighet att gå in i flygvapnet. Ingvar bet ihop och svalde besvikelsen men fortsatte istället att på sin fritid konstruera och bygga modellflygplan och snabbgående motorbåtar. Hans ideer om hur snabbgående motorbåtar skulle konstrueras visade sig fungera också i praktiken. Redan som 16-åring byggde han en futuristisk motorbåt som gjorde 40 knop trots att den bara var utrustad med en 16 hästkrafters Mercury-motor. Med tiden blev det ytterligare ett antal snabbgående motorbåtar varav två av modellerna kunde uppnå hastigheter upp mot 100 knop (185 km/h). Men en kommersiell produktion blev det aldrig fråga om. Istället koncentrerade sig Ingvar på att konstruera och bygga kajaker för expeditioner och långfärd i motsats till faderns satsning på tävlingskajaker. Men precis som fadern konstruerade Ingvar kajaker som i många fall var banbrytande och som hade lösningar som inte fanns hos konkurrenternas havskajaker. Bland annat var det centralt monterade pedalsystemet och pontonerna nyheter som skapades här på Vituddens kanotvarv. Modeller som Yoo-a-Kim och Seagull Offshore har blivit klassiker och finns fortfarande i produktion. Nyheter från VKV duggar inte så tätt även om modifieringar på de befintliga modellerna sker kontinuerligt.

– Jag förstår inte varför det ska vara nya modeller i ett kör. Effekten av paddlingen på kroppen har inte förändrats särskilt mycket de senaste åren och vågornas rörelse har inte heller förändrats särskilt mycket. Mina kajaker är redan optimerade för det och då skulle det vara att göra en förändring bara för förändringens skull. Jag är mot allt det där, det är fel form av utveckling. Jag kunde bygga mina kajaker annorlunda men inte göra dem bättre, säger Ingvar.

Expeditionskajakerna har etablerat sig bland havspaddlarna. VKV-kajakerna har rundat Kap Horn, paddlats i Biscayabukten och rundat Borneo. Kajakerna har livstidgaranti och många lösningar och detaljer i kajakerna har skapats i nära samarbete med expeditionspaddlarna själva. Till exempel är VKV-kajakerna i klar majoritet bland de kanotister som genomför paddlarnas Blå Band – en obruten paddling från Svinösund, längs den hela den svenska kusten upp till Haparanda.

Idag byggs kajakerna från VKV i glasfiber och i plastkomposit. De formpressade faner-kajakernas era fick ett abrupt slut 1979 när förbudet mot epoxy-lim i produktionen infördes. Det var precis i den vevan som Ingvar tog över verksamheten efter pappa Anker som valde att stiga åt sidan vid 73-års ålder. Istället för att tillverka tävlingskajaker i faner började varvet istället bygga expeditionskajaker i fiberkompositer. Trots omställningen av produktionen har verksamheten rullat på bra på varvet i Västervik. Sedan starten har 13 000 kajakerna lämnat varvet. När verksamheten var på sin topp hade Ingvar 11 anställda, idag jobbar fem personer med att tillverka kajakerna. Förutom Ingvar jobbar också hans båda söner, Kim och Kåre på VKV.

– Jag har velat bygga upp min egen identitet runt den här verksamheten. Det går inte bara att ta över någon annans vision och identitet utan man måste skapa det själv. För min farfar var det tävlingspaddling och för pappa har det varit expeditionspaddling. Min tanke och vision bakom det här är att kajaken kan vara ett verktyg för att må bra, säger Kåre Ankervik om sin syn på arbetet på VKV.

Precis som sina förfäder skolades Kåre tidigt in i varvs-och paddlingsvärlden. Han paddlade i klubben i Västervik och förväntades att också börja tävla. Men redan som liten grabb tyckte han att hela idén med att tävla och konkurrera i paddling verkade meningslös. Så det blev bara en tävling för Kåre.

Idag jobbar han sida vid sida med sin far på varvet. Kajakerna byggs fortfarande för hand och alla i det lilla företaget har sin egen arbetsuppgift och funktion för att en kajak ska bli till. Trots att Ingvar är ägare och vd, står han vid kajakformarna precis som alla andra.

– Jag kan alla arbetsmoment, men jag är inte bäst på alla moment. Vår produktion har minskat de senaste åren. Ändå säljer vi fler kajaker idag än vi någonsin har gjort. Men idag görs de flesta i Kina, säger Ingvar.

Det är nu drygt fyra år sedan Ingvar tog det kontroversiella beslutet att börja importera kajaker vid sidan av tillverkningen av de egna VKV-kajakerna. De kinesiska Seabird-kajakerna är en lite billigare modell av havskajaker men tillverkas ändå med hög precision och är av bra kvalitet. Kineserna har besökt VKV-fabriken för att se hur tillverkningen sker och håller kontinuerlig kontakt med Ingvar. Innan han levererar Seabid-kajakerna till kunderna gör Ingvar en noggrann inspektion av varje kajak som kan ta upp till två timmar.

– Jag förstod från första början att det här kommer att bli stort för de hade så pass bra produkter. Företaget hade den höga ambitionsnivån från första början på sina kajaker. Då är det bättre att ha inflytande över dem än att ha dem emot sig, förklarar Ingvar.

Trots ett långt liv i branschen ser han med en viss skepsis på framtiden. Konkurrensvillkoren för svenska företag är ofördelaktig både vad beträffar lönenivåer och beskattning. Kvalitet är nästan den enda konkurrensmetoden och även där knappar de asiatiska tillverkarna in på försprånget.

Trots att Ingvar har kommit med många uppfinningar har han aldrig brytt sig om att ta patent på dem eller kräva betalt av företag som använt sig av hans teknik. För honom är det viktigare att konstruera och förbättra produkterna till nytta för alla kanotister. Han är glad över att hans söner jobbar i företaget och nöjd över att Kåre en dag ska ta över.

– Han ska ta över men jag är orolig över hur han ska orka. Han jobbar ju jämt redan nu, pojkstackarn, säger Ingvar.

Trots Ingvars funderingar går det bra för företaget. De egentillverkade kajakerna säljer bra och allt som tillverkas på varvet säljs. VKV-kajakerna har fortfarande en kvalitetsstämpel som få andra kajaker har ute på marknaden. Dessutom kan beslutet att importera Seabird-kajakerna vara den vitamininjektion som garanterar att något av Kåres fyra barn en dag tar över nycklarna till varvet på Vitudden i Västervik.