Gammal är äldst

Ungdom är en svårslagen kraft, inte minst i idrott. I årets första olympiad skulle vi ta bort den faktorn genom att jämföra var och ens prestation med var och ens ålder. Tävlingen gick ut på att kora den som är bäst tränad för sin ålder.

Sportfacks Olympiad har gått från att vara en rolig grej till att bli en kamp viktigare än allt annat. Tanken är att vi ska prova på sporter som ingen av oss är en stjärna på, att alla ska ha ungefär samma utgångspunkt för att det ska vara rättvist. Det har fungerat när vi har tävlat i fäktning, curling, gå på lina och stövelkastning men ibland har gamla ungdomssynder, eller bedrifter, påverkat resultatet i grenar som frisbeegolf, bordtennis, tennis och löpning.

Årets första Olympiad skulle för första gången innebära att vi skulle tävla mot oss själva. Men ändå mot varandra. Vi skulle göra ett maxtest för att se hur bra tränade var och en av oss är i förhållande till vår ålder. När Magnus, som hade kommit sist i stövelkastningen och därmed fick välja nästa gren, avslöjade att det skulle bli ett maxtest gick diskussionerna varma på redaktionen. Hur jobbigt skulle det vara? Skulle vi springa, cykla eller göra något tredje? Fanns det risk för hjärtinfarkt? Mätte de puls, mjölksyrenivå eller syreupptagning? Vi visste egentligen ingenting när vi klev in på Elitkliniken vid Globen i Stockholm.

För att inte påverka testresultatet fick vi inte reda på speciellt mycket av Patrik Högberg och Christian Schumacher som tog emot oss. Vi fick reda på att vi skulle springa på ett löpband och då kom Christer genast dragandes med sin gamla hälsena och ett läkarintyg på att han inte fick springa. Lösningen blev att han skulle cykla istället trots våra protester om att han då fick hålla på med sin absoluta favorithobby.

Gammal är äldst
Fredrik var först ut i fystestet. Christian Schumacher spanar in Magnus testvärden.

Det vi inte fick reda på var vad de skulle mäta. Allt skulle förklaras efteråt sa de medan de spände på Fredrik ett pulsband och sedan satte fast en andningsmask över näsa och mun så att han såg ut som Hannibal Lecter i filmen När lammen tystnar. Sedan var det bara att börja springa. Löpbandet höll en konstant fart på 10 km/h och efter varje minut höjdes belastningen genom att lutningen ökades. Det gällde nu att springa så länge du orkade.

Fredrik sprang på bra de fem första minuterna men sedan blev hans steg allt tyngre. Efter åtta minuter small det i löpbandet när Fredriks allt tyngre fötter landade med duns efter duns. Hans blick var tom och svetten forsade i pannan. Varje steg till var en bedrift och som vanligt visade Fredrik att han är en multitalang. Han höll ut i nästan tio minuter och när han slutade gav han uttrycket flämta som ett ånglokomotiv ett ansikte. Det hade varit jobbigt, riktigt skitjobbigt.

Näst på tur var Magnus som hade chockat alla genom att springa en halvmara på under två timmar i höstas och han ansågs allmänt vara favorit i sin egen valda gren. Själv påstod han att han inte hade sprungit speciellt mycket under hösten, men eftersom han hade lurat oss förr med precis samma ord var det ingen som trodde på honom. Magnus är dessutom en tävlingsmänniska utöver det vanliga och vi visste alla att han skulle härda ut längre än oss andra. Ganska snart var Magnus puls över 200 men han bara fortsatte att springa. Även Magnus höll ut i över tio minuter och nu var det min tur.

Redan på kontoret hade jag hävdat att det handlade lika mycket om kondition som om mental inställning för att få till ett bra resultat och är det något jag riktigt avskyr så är det att ta ut mig. Jag har sprungit ganska mycket de senaste åren men väldigt sällan har jag tagit ut mig så att lungorna sprängts. Snarare är det lår- och vadmuskler som protesterat när jag närmat mig två timmars löpning. Nu skulle jag inte springa mer än tio minuter men jag var rädd för att jag mentalt skulle ge upp ganska tidigt.

De första fem minuterna var inget problem men sedan blev det snabbt värre. Efter sex minuter intog även jag ångloksstadiet men jag sa till mig själv 30 sekunder till. När de var fixade sa jag 30 sekunder till och försökte tänka på löpsteget istället för på andningen. Jag skulle inte klampa som Fredrik utan springa som om jag hade ömma fötter. Tricket med bara 30 sekunder till funkade ända fram till 8,5 minut, men då fick det räcka. Jag var helt färdig.

Gammal är äldst
Patrik Högberg gick igenom våra testvärden.
Martin visar hur det ser ut innan det blev jobbigt

Sist ut var Christer och löpbandet byttes ut mot en Monark träningscykel där motståndet kunde regleras från datorn. Christer är den mest aktive av oss på Sportfacks redaktion och eftersom han ett par veckor före testet hade varit över i Finland för att träffa sin husläkare (och det vet vi ju alla vad finska läkare kan fixa) var han tillsammans med Magnus en av förhandsfavoriterna. Christer trampade på och ju längre tiden gick desto snabbare trampade Christer. På slutet var han upp i ett ursinnigt tempo och jag har nog aldrig sett en så fokuserad blick. Han frustade och flämtade och bara fortsatte och fortsatte men till slut fick även han ge upp.

När alla hämtat andan var det dags att gå igenom resultatet. Var och en fick ett papper med tabeller och siffror i ett överflöd. Vi fattade inte mycket av allt mer än att datorn hade tolkat Christers testvärden som att han var en kvinna och det ska ni veta träffade verkligen en öm finsk tå.

Det testet går ut på är att mäta syreupptagningsförmågan och maxvärdet kommer då flämtandet är som högst i slutet av passet. Däremot är inte förändringen så stor efter sex minuter så att ta ut sig till vansinne förbättrar inte resultatet speciellt mycket. Syreupptagningsförmågan mäts i liter per minut och högst uppmätta värde av alla svenska idrottare har roddaren Lassi Karonen haft med 7,2 liter per minut. Vi hade inte lika mycket… Bäst var Christer med 3,8 liter per minut.

Gammal är äldst

Detta värde delas nu med kroppsvikten och resultatet blir själva testvärdet och då toppade Fredrik med ett värde på 49 före Christers 47, Magnus 43 och jag var klart sist med 37. Ännu var dock inte tävlingen avgjord eftersom vi nu skulle jämföra våra värden med snittet för vår åldersgrupp. Jag låg i det övre intervallet för godkänt men fick precis stryk av Magnus som hamnade mitt emellan godkänd och bra. Fredrik var mitt i intervallet för bra men Christer var i en klass för sig och klarade med råge nivån utmärkt.

Årets första guld blev finskt, men nu får jag välja gren och då ska det handla mycket mer om teknik än något så löjligt som uthållighet.

ELITKLINIKEN

Elitkliniken ägs av Djurgårdens IF:s Ishockeyförening och drivs i regi av Patrik Högberg och Christian Schumacher. Med sin mångåriga erfarenhet inom fysiologi respektive naprapati testar de kontinuerligt spelarnas fysiska status samt lägger upp lämpliga individuella träningsprogram med hjälp av de resultat som de olika testerna ger. Men kliniken hjälper även andra idrottsklubbar, till och med ärkerivalen AIK, och har även möjlighet att hjälpa företag som vill göra en hälsosatsning för sin personal.
För att ta reda på en persons fysiska status sätter Patrik och Christian ihop ett paket med tester. I ett paket kan det till exempel ingå syreupptagningstest, styrkeövningar för att se rörelsekedjor samt fettmätningar.

– Då kommer vi att se vad den här personen behöver jobba med och kan ge rekommendationer om ett lämpligt träningsprogram för att förbättra den fysiska förmågan. Sedan kör man det i X antal veckor och sedan kommer man tillbaka hit för utvärdering och uppföljning. Vi vill inte att det dröjer ett helt år mellan gångerna. Det är ingen som orkar hålla kursen så länge utan det är bättre med kortare intervaller. Då ser man även sin utveckling oftare och då blir det roligare, säger Christian.