När Sportfack kastade stövlar

När Sportfack åkte till Finland var det dags för det finskaste av det finska: stövelkastning. Med hjälp av bland annat vrål och dans försökte redaktionens hjältar slunga sig till framgång. Det gick sådär.

När Sportfack kastade stövlar

Medan stora delar av Finlands befolkning låg och tog igen sig efter lördagskvällens knivslagsmål, bastubad och andra typiskt finska aktiviteter, strålade fem kämpar samman i Pelastusliivipuisto i sydöstra Helsingfors för det urfinskaste som finns: stövelkastning. Det ska erkännas att det var med viss fruktan som de fyra svenskarna dök upp medan vår finske vän Flythström, som just denna dag ville gå under namnet Mister Christer, gled fram till spelplanen med viss pondus. Påhittad eller inte, satte den ändå viss respekt i den svenska kvartetten på plats. När Flythström sedan barskt ropade ”Lintu, koira ja kissa – siellä sinulla on eläintarha!” åt tre förbipasserande barn, var Sedin redo att ge upp redan innan tävlingen hade börjat. Efter viss övertalning gick han dock med på att vara kvar i tävlingen så länge Flythström höll sig till svenska.

Med hjälp av en orange vägkon ritades en tårtbit upp på grusplanen och reglerna var de enklast tänkbara: Tre kast var från startplattan i tårtbitens spets och längst kast inom tårtbiten skulle stå som segrare. Men först var det dags för uppvärmning med den stålhätteförsedda Nokianstöveln.

Först ut var Reithner som valde den klassiska slung-taktiken och fick iväg ett hyfsat kast som landade mitt i planen ungefär 15 meter framför startpunkten. Därefter var det dags för en fortfarande darrig Sedin som valde att veva armen tio gånger innan han gjorde ett abrupt uppehåll och därefter vevade ett varv till innan han släppte stöveln. Det såg väldigt märkligt ut och stöveln kom inte heller särskilt långt.

Willners valde en annan väg. Som vanligt hade han räknat, läst på och lagt många timmar på att tänka ut bästa möjliga taktik. Det märktes inte alls. Däremot fick de övriga se en snurrande dans som avslutades med ett värdelöst kast. Nu var det dags för Flythström som tog några långa kliv innan han utstötte ”juusto” och förvånansvärt fegt kastade iväg stöveln ungefär 15 meter. Återstod Kihlman och förväntningarna var höga. Efter att ha krossat i princip allt motstånd under årets alla tidigare olympiader trodde nog samtliga att stövelkastningen skulle ge ytterligare en fjäder i hatten för Sportfacks AD. De tankarna kom snabbt på skam. Kihlmans kast hamnade gott och väl flera meter utanför tårtbiten. Med andra ord, fältet var öppet för vem som helst.

Det skulle visa sig att det även fanns mycket att skämmas för när tävlingen väl inleddes. Reithner lyckades två gånger om nästan träffa Sedin med stöveln (men inte tårtbitens område), Willners dansade vidare i runda ringar men inte bättre än att stöveln hamnade utanför parkens omgärdande stängsel, Sedin fortsatte att veva men utan större framgång, Kihlman la visserligen stöveln inom området men inte särskilt långt fram medan Flythström vägrade ta sats och istället knappt hörbart mumlade ”stör mig inte, vi är i Finland nu” och återigen ganska fegt placerade stöveln tryggt inom området.

Men just det var tydligen en ganska bra taktik. När andra omgången var över låg Flythström i ledning. Tätt därefter låg Kihlman, sedan Sedin och sist Willners. Utom tävlan låg Reithner som inte ens träffat spelplanen men läget var fortfarande ovisst. Det var dags för kvintettens sista kast. Eller dans i Willners fall.

Så dags hade Flythström helt lagt sina tjugo år i Sverige bakom sig. Med orden ”makkaraa, salamia ja muut suolatut lihat ovat hyviä” slängde han iväg stöveln i ytterligare ett kontrollerat kast (eller fegt om ni så vill) och gick upp i solklar ledning. Vi var på finsk mark och Finland var i ledning.

Den stod sig även efter Sedin. Efter två, i mångas ögon, misslyckade kast förväntade sig gruppen antagligen att Sedin skulle välja att överge sitt vevande. Men precis som Willners är Sedin över 40 år och då gör man saker som man alltid gjort. Inte heller det här vev-kastet blev särskilt bra och han la sig bakom Flythström.

Sen var det dags för Willners tredje snurrande dans. Trots ringa framgång under de två första omgångarna höll han envist fast vid sitt udda beteende och det krävdes både en och två förklaringar innan ganska påstridiga finskor fick klart för sig att Willners inte sökte kontakt utan bara utövade sport. Men kastet var bra, han gick om Flythström och la sig på förstplatsen.

Som fjärde man stod Kihlman som lite i det dolda hade fått slipa på sin teknik. Distraherade av Flythströms finska, Sedins tjat om att Finland har världens bästa mobiltäckning (”Visste du att man kan gå ner i en kasematt och ändå ha täckning?”), Willners ”dans” och Reithners vådakast, hade gruppen undgått Kihlmans förvandling från knatte till man. När han nu tog sats hade han kraft, precision och eksem. Det gav ett jättekast på drygt 21 meter med resultatet att Flythström i tredje omgången var på väg att på klassiskt finskt manér gå från en förstaplats till en tredjeplats. Kihlman låg först och hade segern som i en ask.

Enda hindret var Reithner som fortfarande inte träffat spelplanen. Nu bytte han taktik. Med ryggen mot tårtbiten började han rytmiskt svinga stöveln över huvudet medan han rullade med höfterna. I exakt rätt ögonblick släppte han lös ett yrväder av gummi som flög genom hans ben, passerade inte helt ofarligt nära Willners filmande hand och ritade en helt perfekt båge i luften. Stöveln landade perfekt mitt i tårtbiten men kastet var inte alls långt och Reithner slutade, precis som alla förväntat sig, allra sist. Ännu en gång stod Kihlman som segrare, eller som Flythström uttryckte det: Kaksi lehmää vuonna laitumella ei ole tae juustoa vatsassa. Exakt vad han menade med det var väldigt oklart.