Av alla oviktiga ting i livet är fotboll det viktigaste, har någon klok man sagt i England. När Sportfack samlades för sin olympiad på bangolfbanan i Kristineberg blev denna oviktiga sysselsättning plötsligt en viktig kamp om både ära och erkännande.
Som alltid inför Sportfacks olympiader föregicks själva tävlingen av intensiva diskussioner om möjliga jäv. Idén och tanken bakom dessa tävlingar är nämligen att alla ska vara lika dåliga på disciplinen i fråga. Ingen av oss ska därför ha sysslat aktivt med sporten eller ha tävlat i den för att inte ha en orättvis fördel i olympiaden. Därför väckte Martins tävlingskarriär i Jönköping i sin ungdom, kraftiga protester. Inte minst av undertecknad.
– Nu får ni ge er, det var ju för hur länge sen som helst som jag tävlade, försökte Martin säga och därigenom förminska sitt eget förflutna på bangolfbanan.
Redan vid de första hålen visade Martins stil ändå med all tydlighet att han hängt på en bangolfbana förut. Även Fredrik med ett förflutet inom långgolf, hade en vägvinnande och lugn stil. Till min egen och alla andras stora förvåning sänkte jag dock bollen med ett enda slag på det första hålet. Hade jag bara haft vett att njuta av stundens sötma hade kanske dagen känts bättre när tävlingen var över. Fortsättningen skulle nämligen inte bjuda på många rosor för mig.
Vid det andra hålet fortsatte Martin och Fredrik att se ut som riktiga bangolfare samtidigt som Thomas visade på överraskande mästartakter genom att slå en spik. Jag och Magnus fick båda maxslag på hålet och redan då kände jag att mitt agerande på banan handlade mer om tur och tillfälligheter än finess och skicklighet. Vid det tredje hålet fortsatte Fredrik och Martin att spela stabilt medan Thomas tog en maxpoängare som en motvikt till det fina agerandet på hålet före. Detta berodde delvis på en hård psykning från Magnus håll där han ifrågasatte och förundrade sig över Thomas aviga grepp om klubban. Ett lyckat peptalk ur vår synpunkt. Jag och Magnus fick bollen i koppen på stabila fyra slag men Magnus resultat drogs ner av att han lyckades slå bollen utanför banan vilket helt orättvist renderade honom en straffpoäng.
På det fjärde hålet gjorde jag åter en spik och för en sista gång hade jag medaljvittring. Martin och speciellt Fredrik fortsatte sitt stabila spel utan stora spektakulära gester men med en malande effektivitet. Magnus tog en fullpoängare och just då och där verkade det som att herr Reithner ändå kunde vara en het kandidat för jumboplatsen. Thomas spelade stabilt men utan att glänsa.
När det var dags att summera ställningen efter spelade nio hål hade Fredrik (19 slag) och Martin (23 slag) redan klivit upp i en klass för sig. Bakom toppduon var det däremot jämnare. Jag låg fortfarande på en ljuv bronsplats, fyra slag före Magnus och Thomas som båda behövt 35 slag för att avverka de nio hålen. Solen sken och bronsmedaljen hägrade. Och Thomas var riktigt, riktigt dålig.
På hål nummer tio inleddes dessvärre min Golgatavandring. Magnus, Thomas och Fredrik slog alla spikar på denna bana medan Martin klarade av eländet på godkända två slag. Jag utnyttjade alla mina sex slag utan att lyckas få den fördömda bollen i koppen. Min störtdykning och förnedring hade börjat. På nästa bana blev det spik för tre av oss medan Thomas kom genom hålet med hedern i behåll med sina 3 slag. Jag behövde sex slag för att sänka bollen i hålet och nu hade tävlingsnerverna slagit rot i mitt nervsystem. Istället för att slå avslappnat och lugnt blev mina slag spända och forcerade. Viljan att prestera blockerade fysiken. Saken blev inte bättre av att Martin och Fredrik fortsatte sitt stabila spel medan Thomas och Magnus började psyka mig med sitt snack.
Lågvattenmärket passerades för min del vid det 16:e hålet då jag med en putt på dryga tio centimeter hade en liten chans att haka på Thomas och Magnus. Vad gjorde jag? Lyckades spänna mig vid slaget så att jag sopade i bollen med en dubbelträff. Min förtvivlan kände inga gränser och jumboplatsen slog sig ner vid min sida. I toppen gick Martin och Fredrik en jämn kamp där Fredrik ändå drog det längre strået på i stort sätt varje hål. Slog Martin en trea kontrade Fredrik med en tvåa. Lugnt och uttryckslöst fortsatte han att spela stabilt och matchen var i praktiken redan avgjord innan det sista hålet. För oss tre bakom ledarduon fortsatte kampen om den åtråvärda bronsplatsen ända till det sista hålet. Tävlingsnerverna hade redan satt darr på min manschett så att jag harvade sex gånger innan bolljäveln var i koppen medan Magnus och Tomas både sänkte sina bollar på två slag. Jag var definitivt jumbomannen. Fredrik visade med sin seger att han kommer att bli en stenhård nöt att knäcka under året, oberoende sportgren.
