Ganska exakt ett år efter det att Sportfacks formgivare Pelle Jansson utmanat mig på en halvmara stod jag på startlinjen nedanför Stockholms Slott. Med mig hade jag fem andra utmanare, vi var redo, vi var taggade, vi var redo för stordåd.
Jag trodde aldrig att jag skulle kalla mig för löpare. Jag är skateboardåkare ända in i själen och jag har aldrig varit snygg i trikåer. Förra sommaren insåg jag dock att jag var på väg mot Barbapappaformer och började springa. Tre kilometer blev till fem och så en dag fortsatte jag bara att springa så att det blev en mil. Det var inte direkt Forrest Gump men jag började så sakta gilla att springa.
På väg till gymmet en lunch sa Pelle plötsligt att han utmanade mig på en halvmara nästa år. Jag var helt säker på att Pelle skojade men när han sa att han menade allvar så antog jag utmaningen.
Ganska snart växte utmaningen då Puma ställde upp med tio platser i Stockholm Halvmarathon och efter lottdragning så hade Pelle och jag fått med oss åtta utmanare. Det var en blandad skara av folk som sprungit allt från ultramaror till 20 meter för att hinna med bussen.
Jag och Pelle började våren med att springa Kungsholmen runt i maj. Ett lopp på 10 km som vi båda riktigt stolta klarade av på under timmen. Min träningsdos ökade både i längd och antal rundor per vecka och några veckor före loppet lyckades jag komma ned under fem minuter per kilometer. Målet var klart – jag ville under två timmar på halvmaran.
Lika bra gick det inte för alla de andra. Peo Nilsson från Magazinet fick en allvarlig fotskada tidigt under sommaren och den ville inte riktigt läka så han fick dra sig ur. Nina Torlén från Wonderful Earth sparkade i sin ena tå så illa att hon inte fick på sig skon under större delen av sommaren och utmanaren själv – Pelle Jansson – drabbades av ischias och ont i fötterna. Tre återbud på grund av skador plus en som hoppade av för att han fick ett jobb i USA gjorde att vi bara var sex utmanare vid start. Eller, vi var sex bland 9.737 tappra själar som samlats nedanför kungens kontor i Stockholm.
Stephan Näsberg från Intersport i Jönköping hade bäst meriter från tidigare men även Ulrika Norberg från Mountainguide Travel och Mattias Björklund från Blossom Magazine och tidigare Sportfack hade mål på runt 1:45. Fredrik Bödker från Sportson i Stockholm hade laddat upp med ett 15-timmarspass för att få butiken klar för öppning efter en större vattenskada och var väldigt osäker på hur hans form var. Claes Forsberg från Svenskt Sportforum var ivrig som en hetsad kamphund och sa att det kan bli allt mellan 1:30 och 2:30.
Själv hade jag som sagt målet under två timmar och efter att ha fått tipset ”Det går aldrig att ta igen på slutet det du tappar i början.” av Heinz Gehrig på Saucony så tänkte jag gå ut ganska hårt och hoppades att det skulle ge mig lite extra tid på slutet om orken försvann. Första kilometern kändes ganska långsam eftersom det blir lätt trångt när tusentals med adrenalinstinna människor ska ta sig fram mellan refuger och parkerade bilar.
Mattias låg 15 meter framför mig och jag hängde med honom upp till Vasaparken då han försvann i folkhavet. Det kändes bra att springa och enligt min gps höll jag ett ganska bra tempo. Vid fem kilometer visade det sig att jag låg fem minuter före mitt tidsschema och först milen klarade jag av på rekordtiden 52:31. Jag hann precis tänka att det här fixar jag lätt innan låren plötsligt sa att nu får det fan vara nog. Då hade det gått 14 km och eftersom jag fortfarande låg före mitt schema tog jag det lugnt ett tag och försökte sedan öka farten igen men det var tungt, riktigt tungt.
Ett par tuggor energikaka och två Dextrosol fick fart på mig igen vid Tantolunden men jag var lite sent ute insåg jag. Jag skulle inte klara två timmar men när familjen stod och hejade vid Skeppsbron så spelade tiden mindre roll. Jag skulle fixa min första halvmara utan några jätteproblem och jag kan faktiskt kalla mig för löpare utan att ljuga.
Tack Pelle för att du drog igång den här utmaningen – utan den hade jag aldrig kommit på tanken att springa två mil frivilligt. Jag ska heja på dig nästa år då du fullgör din plikt.
Avslutningsvis har jag en liten funderare. Vem gör egentligen störst prestation – den som snabbt klarar av en halvmara på strax över timmen eller de som härdar ut och kämpar på i över två timmar? Jag vet vad jag tycker.
Till sist ett stort tack till Puma som ställde upp med fria starter för alla utmanarna.
