Framfotalöpning

Publicerad 2010-08-04 13:15

Just nu pågår det en intensiv debatt på nätet och i löparkretsar om framfotalöpningens förträfflighet eller tomma hype. Vi ska försöka reda ut vad det handlar om.

Det finns två anledningar till att framfotalöpning har kommit så i ropet just nu. Den första är att nästan alla elitlöpare springer så att de landar på fram- eller mellanfoten istället för på hälen och precis som i alla andra sporter så vill motionärerna göra som eliten gör. Den andra anledningen, och säkert den viktigaste, är att det blossat upp en debatt om att dämpade och stabiliserande skor är direkt skadliga för löpare.

Om vi börjar med elitlöparna så är det egentligen ingen nyhet att springa barfota eller med väldigt tunna skor. Zola Budd sprang barfota under hela sin karriär och många av dagens afrikanska löpare har aldrig satt ned hälen i ett löpsteg i hela sitt liv. Sprinterfenomenet Usain Bolt har ett extremt framfota steg där hans fot faktiskt är på väg tillbaka då den landar. Det ger ett extremt framåtdriv utan några som helst pauser i hans steg. Det råder alltså ingen tvekan om att de som vill springa riktigt snabbt bör sadla om till framfotalöpning.

Den andra synpunkten att framfotalöpning är mindre skadlig för kroppen kan diskuteras. Å ena sidan finns det flera undersökningar som har visat att framfotalöpning ger betydligt mindre stötverkan på kroppen, och att löpare med skor drabbas av fler skador än löpare som springer barfota på löpband eller att löpare i dyra skor (läs mer dämpade och stabiliserande) drabbades av fler skador än löpare som sprang i billigare och tunnare skor. Å andra sidan finns det flera läkare som varnar löpare för att helt plötsligt börja springa med framfotalöpning. Om inte övergången sker successivt och kompletteras med styrketräning av vadmuskler kan skadorna bli riktigt allvarliga.

Det som dock talar emot riktigt stabila och dämpade skor är en undersökning att andelen löpare som drabbas av skador på grund av sin träning inte har minskat på 30 år trots alla innovationer bland löparskor. Skorna förebygger helt enkelt inte skador som det var tänkt.

Som med allting annat blir lösningen att ta det bästa från två världar. Själva löptekniken att landa på fram- eller mellanfoten är bevisligen både snabb och skonsam på leder, men det gäller att göra övergången successivt. Undersökningar har visat att bara 20 procent av alla löpare springer naturligt på framfoten, för övriga gäller det att börja med att springa kanske tio procent av rundan på framfoten och sedan utöka andelen så att den efter ett år är 100 procent.

Den andra delen blir att skaffa skor som är anpassade till framfotlöpning. Visst går det att landa på framfoten på alla skor, men skor med extra mycket dämpning i hälen gör den rörelsen svårare. Bäst fungerar löparskor som har liten höjdskillnad mellan framfot och häl och som även har dämpning under hela foten och inte bara i hälen.

För de som pronerar mycket kan en del av problemet försvinna vid framfotalöpning, men i grunden är det ett anatomiskt problem med svaga fotvalv som består hur löpsteget än ser ut.

Säkerligen kommer vi att få så en hel del skor framöver som är gjorda för framfotalöpning men som också har stöd för de som pronerar. Idag är de flesta skor för framfotalöpning flexiblare och har tunnare sula och mer riktade till tävlingslöpare. För de som vill förändra sitt löpsteg från hälisättning till framfotalöpning kan skor för ett neutralt löpsteg och dämpning i framfoten vara den perfekta övergångsskon. Till höger visar vi några av säsongens skor som passar bra.

De som säger att allt snack om framfotalöpningens bra egenskaper bara är en hype är nog fel ute. Lika fel har de som säger att alla mår bra av riktigt stabila skor. Sanningen är nog den att fler än idag kan springa i nättare skor och med framfotaisättning, men då krävs det också skor som är anpassade för det. Min gissning är att det kommer att läggas mycket utvecklingskrafter inom just det här området de kommande åren.

Av: Martin Willners