Bilden ovan är tagen i Jönköping i mellandagarna 1979. Det kan mycket väl vara en av de första snowboardbilderna tagna i Sverige.
Killen på bilden heter Andreas Granberg och vi var klasskompisar på gymnasiet. Vi hade beställt var sin A-Team Snowboard från USA och dagen före jullovet kom paketet. Problemet var att det bara låg en bräda i kartongen och jag kände mig tvungen att ge den till Andreas. Några dagar senare kom det ett paket till och vid jul började det snöa så som det bara kunde göra på den gamla goda tiden.
Vi åkte runt i omgivningarna och letade backar och det som till en början bara var något kul och annorlunda skulle bli en stor del av mitt liv. Brädan i sig var inte mycket till underverk. Botten var V-formad av någon anledning jag aldrig förstod, bindningarna bestod av två gummiremmar och under dem satt stålmärlor för att skorna skulle få fäste. Inga stålkanter, inget belag, ingen glasfiber, inga bakkappor i bindningarna. Inte mycket till bräda egentligen men jag var såld.
Fem år senare köpte jag min första bräda med stålkanter, belag och bindningar – en svart Sims som var helt fantastisk. När Jake Burton kom till Sverige 1985 åkte jag till Ullnabacken för att spana in honom. Den resan lönade sig – jag åkte därifrån som Burtons första sponsrade åkare i Sverige.
Det ena gav det andra och under de kommande 15 åren präglade snowboard mitt liv. Jag ordnade tävlingar, tävlade själv, ordnade läger, sydde snowboardkläder, jobbade med förbundet, reste runt som säljare, plockade upp både Johan Olofsson och Ingemar Backman på det svenska Burtonteamet, blev landslagstränare, hade hand om Åka Skidors snowboardbilaga Pow, drev en snowboardbutik i Åre, skrev en bok om snowboard, ordnade stadstävlingar i big jump, ritade brädor åt Train Snowboards och utbildade snowboardinstruktörer.
Det har varit en otrolig förmån att få vara en del av en sport sedan dag ett och se den utvecklas från något förbjudet till en olympisk gren.
Under mina år på bräda har jag träffat otroligt många sköna människor och jag vill passa på att tacka några av dem lite extra för att de helt enkelt förändrat mitt liv till det bättre. Tack Mattias Wiberg, Ants Neo, Anders Auer, Janne Loftén, Henrik Wadsten, Mats Nilsson, Berit Lindeberg, Claes och Åke Nilsson, Pelle Jansson, Sebastian Hansen, Saga Areng, Magnus Nylander, Åke Ericsson, Fredrik Gustafsson, Bubbis, Andreas Nyberg, Per Westman, Ålands-John och säkert några till som just nu försvunnit ur mitt minne.
Slå en signal om ni är sugna på att fira mitt 30-års jubileum med några åk i vinter. Min bräda är alltid vallad och redo.