Brödrakriget som födde två imperier

I över 60 år har Adidas och Puma krigat om marknadsandelar. Men historien går längre bak än så. Vad som började som ett lyckat brödraföretag utvecklades till bitter familjefejd och slutligen splittring. Ur askan reste sig två av sportvärldens verkliga giganter.

På ytan ser Herzogenaurach ut som vilken liten tysk stad som helst. I Gamla stan står hus från tidig renässans, i stadskärnan tronar kyrka och rådhus och ner mot den lilla floden ligger uteserveringar där besökare under sommarmånaderna kan ta skydd från tryckande centraleuropeisk värme.

Men staden bär på en historia som skiljer den från alla andra städer. Under flera decennier var Herzogenaurach en delad stad. På ena sidan låg Puma, på den andra Adidas. Mellan företagen flöt den lilla floden Aurach och ont blod. Inte bara slogs de om marknadsandelar, även stadens befolkning hade delats upp i två läger: ett Puma- och ett Adidasläger. Under framförallt 60- och 70-talen var det inte ovanligt med slagsmål mellan företagens anställda och vissa butiker och barer vägrade att expediera kunder som kom från ”fel” läger. I toppen av de båda företagen satt två bröder som skydde varandra som pesten.

Rudolf Dassler föddes när 1800-talet började lida mot sitt slut och lillebror Adolf kom två år senare. Pojkarnas pappa jobbade på en av stadens många skofabriker och mamman drev en tvättinrättning i familjens hus. För att tjäna lite pengar brukade bröderna hjälpa sin mamma efter skolan men deras stora intresse var sport, något som kom att påverka dem livet ut.

Brödrakriget som födde två imperier

När Rudolf var 16 år gammal bröt första världskriget ut. Likt många andra unga tyskar skickades han 1914 för att slåss i skyttegravarna mot britter och fransmän. Även lillebror Adolf, som under krigets tre första år fullföljt en lärlingsutbildning på ett av stadens bagerier, skickades ut i kriget. Bröderna kom hem helskinnade men staden de återvände till var inte densamma de hade lämnat. I krigets spår hade den tyska ekonomin slagits sönder och en av de många drabbade var brödernas mamma, Pauline, som tvingades slå igen sin tvätteriverksamhet.

Adolf, eller Adi som han kallades av vänner, hade inte för avsikt att återgå till bagaryrket. Istället övertygade han sin mamma om att få påbörja skotillverkning i skjulet som tidigare hyst tvätteriet. Han använde bland annat läderbitar som han skurit från gamla arméhjälmar för att tillverka sina första skor. Snart gjorde sig sportintresset påmint och Adi började utveckla spikskor. Rudolf hade efter kriget jobbat som säljare för ett läderföretag. Men 1923 slöt han upp vid sin brors sida och erfarenheten han skaffat sig i läderbranschen kom väl till pass i hans roll som distributions- och ledningsansvarig. Samma år öppnade bröderna sin första fabrik och försäljningen uppgick till 3.357 reichsmark. Året efter koncentrerades tillverkningen till att bara omfatta sportskor och 1 juli fick företaget namnet Gebrüder Dassler Sportschufabrik Herzogenaurach.

 

Under de kommande åren utvecklades företaget raskt. Adi koncentrerade sig på produktutvecklingen och Rudolf på säljorganisationen. Sortimentet utökades från gymnastik- och löparskor till att även innefatta fotbollsskor och Dasslerbröderna började samarbeta med tyske friidrotts- och OS-ledaren Josef Waitzer för att ta fram skor anpassade efter idrottarnas behov. Vänskapen med Waitzer gav även tillgång till de tyska friidrottssjärnorna. När OS i Berlin invigdes 1936 bar de flesta av de tyska friidrottarna spikskor från Herzogenaurach.

Även om OS i Berlin blev en stor framgång för tyska idrottare, kom spelens kung från USA. Jesse Owens, den svarte sprintern från Alabama, tog fyra OS-guld och på fötterna bar han skor från Dasslerbröderna. Ryktet om skornas förträfflighet började sprida sig världen över och allt fler idrottare och idrottsledare kom till den lilla bayerska staden för att testa skorna som gett Owens sådana framgångar. När 1936 var över hade försäljningen ökat med 20 procent och uppgick nu till 484.000 reichsmark.

Med andra världskriget kom början till slutet för Gebrüder Dassler Sportschufabrik Herzogenaurach. Precis som många andra tyskar hade bröderna anslutit sig till nazistpartiet men när det kom till politik var bröderna ointresserade. Det enda som intresserade dem var företagets framsteg. Kriget satte dock käppar i hjulet. Regimen i Berlin såg inte längre produktion av sportskor som ett prioriterat område och tvingade Dasslerbröderna att begränsa sin tillverkning till 6.000 par skor i månaden. Den bayerska delstatens inrikesminister höjde senare antalet till 10.000 par men i gengäld tvingades fabriken även producera ryggsäckar, bälten, stridsvagnsdelar och pansarvärnsvapen till armén.

 

Likt det föregående kriget kallades bröderna in till krigstjänstgöring. Adolf anslöt till armén i december 1940 men fick frisedel efter bara några månader sedan han bedömts som oumbärlig för verksamheten i fabriken. Rudolf ryckte in 1943 och blev placerad i Polen vid en avdelning ansluten till finansdepartementet. När ryssarna närmade sig i början av 1945 flydde han till Tyskland men blev i slutskedet av kriget tillfångatagen av Gestapo anklagad för desertering. Han befriades av amerikanska soldater under en fångmarsch vars slutmål skulle ha varit koncentrationslägret Dachau.

Umbärandena var dock inte slut för Rudolf. Strax efter krigsslutet blev han återigen gripen, denna gång av amerikansk militär. Likt mängder av forna tyska soldater blev han satt i interneringsläger i avvaktan på utredning. Misstankarna gällde samröre med Sicherheitsdienst, SS underrättelsetjänst. Tack vare en amerikansk affärsbekant blev Rudolf frigiven sommaren 1946.

Brödrakriget som födde två imperier

Det strålande samarbetet mellan bröderna från tiden före kriget var som bortblåst när Rudolf återvände till hembyn. Efter månader av konflikter delade bröderna 1948 upp företagets tillgångar och gick skilda vägar. Ur askan från Gebrüder Dassler Sportschufabrik Herzogenaurach reste sig Adidas och Puma.

Trots att det har gått mer än 60 år sedan dess har hela bakgrunden till splittringen aldrig blivit offentlig. Men det finns teorier. Barbara Smit lyfter i sin bok Sneaker wars fram flera av dem. Grogrunden till sprickan mellan bröderna ska ha uppstått när Adis unga fru Käthe började ge förslag på hur verksamheten skulle skötas, något som Rudolf inte alls tyckte om. Rudolf blev senare övertygad om att Adi försökte få bort honom från företaget. Enligt Rudolf ska Adi ha använt kontakter för att få honom inkallad i armén och på så sätt bortmanövrerad från företaget. Rudolfs misstankar stärktes ytterligare under ett allierat bombanfall 1943. I samma stund som Rudolf och hans familj klev ner i skyddsrummet sa Adi ”Nu kommer dom jävlarna igen”. Enligt vittnen var det uppenbart att Adi syftade på bombplanen men Rudolf var säker på att kommentaren var riktad mot honom och hans familj.

I boken The Puma Story som skrivits av journalisten och författaren Rolf-Herbert Peters, omnämns ytterligare en orsak till brödernas splittring. Enligt samtida vittnen ska Rudolf ha haft en affär med Adis fru Käthe i början av kriget. Det finns inga nedskrivna bevis om detta men skulle uppgifterna stämma förklarar det mycket av det brödrahat som kom att prägla hela sportskoindustrin under efterkrigstiden.

 

Med Puma och Adidas blev Herzogenaurach en splittrad stad. Var för sig började bröderna bygga upp sina företag. Adi tog sitt smeknamn, la till efternamnets tre första bokstäver och varumärket Adidas var fött. Rudolf valde en snarlik lösning men Ruda byttes snart ut till Puma.

Redan 1950, bara två år efter splittringen i ett Tyskland som fortfarande slickade sina sår efter kriget, kunde Adidas skryta med stigande försäljning och lyckade exportsatsningar. Adis goda kontakter med idrottare och beslutsfattare började ge frukt. Även Puma visade på en bra utveckling. Arbetsstyrkan var nu uppe i 50 personer och försäljningen pekade uppåt.

Brödrakriget som födde två imperier

Ett år senare kom ett avgörande ögonblick. Dåtidens sportvärld var fjärran från de sponsortyngda tider vi har idag. Visst var det även då viktigt för företagen att framstående idrottare bar deras produkter, det hade inte minst Jesse Owens visat, men att betala idrottare för det var en obekant företeelse. För Rudolf var det även emot hans principer. På den tiden var Josef Herberger förbundskapten för det tyska fotbollslandslaget. Herberger var ett välkänt ansikte hos Puma och hade bidragit till att vissa av spelarna i landslaget bar Pumaskor. Likaså hade Herbergers vänskap med Adi resulterat i att flera spelare bar Adidasskor.

Men nu ville han ha betalt. På en sportfackmässa i Wiesbaden föreslog Herberger att han skulle erhålla 1.000 D-Mark per månad för sina ”agenttjänster” och för sina bidrag till produktutveckling. Rudolf vägrade. I hans ögon betalade man för varor, inte för väntjänster.

Det fick konsekvenser ända in i vår tid. När VM skulle avgöras i Schweiz 1954 var allt upplagt för det ungerska landslaget med stjärnor som Ferenc Puskás och Sándor Kocsis. Ungrarna hade före turneringen krossat allt motstånd och finalen mot Tyskland, som ungrarna slagit med 8-3 tidigare i turneringen, betraktades som en formsak. Så blev det inte, istället blev matchen känd för tyskar som ”miraklet i Bern”.

När Herberger inte fått igenom sina krav hos Puma hade han vänt sig till Adi som godtagit förbundskaptens förslag. I det tyska lag som ställde upp i VM bar inte en enda spelare Pumaskor utan istället var det Adidas tre ränder som syntes. På spelarnas fötter satt skor utrustade med Adidas senaste innovation: skruvdobbar. Beroende på underlaget kunde spelaren välja att använda korta eller långa dobbar, allt för att ge så bra grepp som möjligt.

Finalen blev inramad av regn, Herberger beordrade Adi att skruva på de långa dobbarna och resten är historia. Efter tyskarnas 3-2-seger framhölls Adi Dasslers skor som en avgörande faktor, företaget fick ett världsrykte och förhållandet med tyska fotbollsförbundet har fortsatt ända in i våra dagar.

För Rudolf var det en bitter läxa. Framförallt eftersom även Puma vid samma tidpunkt hade skruvdobbsskor i sitt sortiment. Ett ”ja” under mässan i Wiesbaden hade kunnat ge en helt annan framtid för hans företag.

Herbergers krav var dock bara en försmak på vad som skulle komma. Under 60-talet sköt den moderna sponsringsmarknaden fart och med den ett räv- och rackarspel utan tidigare motstycke. Båda företagen var vid det här laget väletablerade på den internationella marknaden. Adidas visade bättre försäljning än ”lillebror” Puma men båda företagen kunde ständigt presentera stigande siffror. Ofta gick vägen till ytterligare försäljning genom avtal med idrottare och förbund. Konsumenter köpte inte längre bara produkter, de ville köpa sig en image. Till skillnad från tidigare var avtalen dock inte gratis.

Likväl var ämnet tabubelagt. Vid det här laget fick bara amatörer ställa upp vid de största mästerskapen och som amatörer var de förbjudna att ta emot betalning från de stora sportleverantörerna. Men bakom kulisserna var det precis vad de gjorde och de var inte de enda. Även idrottsledare och förbundspampar ville ha sin del av den växande kakan. Gömda pengakuvert på toaletter, hemliga möten och idrottare som spelade ut sportleverantörerna mot varandra blev del av sportens vardag. Dramatiskt uttryckt blev de tre olympiska spel som avgjordes under 60-talet slagfält för de två grenarna av familjen Dassler och deras vapen var pengar.

Samma år som Västtyskland tog sitt andra VM-guld i fotboll, kom slutet på en era. I slutet på oktober 1974 dog Rudolf Dassler. Han lämnade efter sig ett världsföretag. Varje dag tillverkade de 2.000 Pumaanställda 18.000 par skor och distribution gick ut till över 120 länder. När han låg på sin dödsbädd skickades bud till Adidas om att Adi borde komma till sin brors sida men Adis fru Käthe avböjde förfrågan. Istället viskade Adi över telefon att han förlät sin bror. Det är fortfarande oklart för vad och om Rudolf uppfattade orden.

I Rudolf ställe kom sonen Armin Dassler. Armin, som var i fyrtioårsåldern, hade aldrig haft en bra relation med sin far men likväl fostrats in i företaget från unga år. Nu kom hans stora mandomsprov. Under de följande åren kunde Armin visa upp fortsatta försäljningsframgångar. Fyra år efter hans fars död omsatte företaget en halv miljard D-Mark och tillverkade över 50.000 par skor varje dag. Men även om försäljningen ökade hade vinsten börjat dala, främst på grund av sjunkande bruttomarginal. Utan exportintäkterna hade Puma visat upp röda siffror.

Brödrakriget som födde två imperier

På Adidassidan hade Armin sin motsvarighet i Horst. Den sju år yngre Horst Dassler hade precis som sin kusin tidigt anslutit till sin fars företag. De båda kusinerna var inte obekanta. Under sina år i respektive företag hade de flera gånger slagits om samma idrottare i sponsringssammanhang.

 

Till skillnad från sin far trivdes Horst inte bäst i skoverkstan. Horst kall var de stora avtalen och med åldern kom han att kräva mer inflytande i företaget. Varken Adi eller Käthe, som fått allt mer att säga till om, var redo att ge ynglingen mer inflytande. På 50-talet beslutade de att skicka sonen till Frankrike för att ta över företagets verksamhet där.

Horst gjorde som han blev tillsagd. Och lite till. Med åren kom han att bygga upp en betydande Adidasorganisation i grannlandet och inte sällan konkurrerade han med moderföretaget hemma i Tyskland om andra utländska marknader och sponsorkontrakt. Arbetsmyran och visionären Horst köpte dessutom upp betydande andelar av varumärket Le Coq Sportif, startade upp baddräktsföretaget Arena samt startade flera företag som sysslade med marknadsrättigheter till stora sportevenemang. Företag som med åren kom att omsätta otroliga belopp och Horst Dassler bidrog i hög grad till den kommersialisering av idrottsvärlden som till exempel varje OS ger prov på.

När Adi Dassler dog 1978 lämnade han precis som sin bror efter sig ett världsimperium. Adidas ägde fabriker i 17 länder, sysselsatte 3.000 personer enbart i Tyskland, tillverkade omkring 180.000 par skor per dag och hade lukrativa avtal med stora idrottsorganisationer som Uefa och Fifa. Men i horisonten syntes mörka moln och de kom närmare för varje år.

Inte heller Puma, eller någon annan aktör på sportskomarknaden heller för den delen, var förskonat från de mörka molnen. Med start 1972 inledde Phil Knight en resa med sitt Nike som inte slutade förrän hans företag nått den absoluta toppen. På bara några få år lyckades Knight med Bill Bowerman vid sin sida bygga upp ett företag som hjälpta av den pågående joggingtrenden tog marknadsandel efter marknadsandel. I intervjuer sa duon att de gjort entré i branschen av en enda orsak: att slå Adidas. I slutet av 70-talet var den amerikanska marknaden inte längre det eldorado det en gång varit för Puma och Adidas även om försäljningssiffrorna fortfarande var höga.

I mitten av 80-talet var timmen slagen för Puma. Företaget hade under flera år haft problem på den amerikanska marknaden och ödesdigra misstag som att låta lågprisvaruhus sälja Pumaskor hade skadat varumärket. Amerikanerna ville helt enkelt inte gå omkring i lågstatusskor och valde istället Nike- eller Reebokskor. 1985 valde den amerikanska sportkedjan Foot Locker att sluta sälja Pumaskor.

Två år senare visade Puma upp en förlust på 75 miljoner D-Mark. För att täcka upp förlusten tog Armin och lillebror Gerd ett privat lån på 62 miljoner D-Mark hos Deutsche Bank och injicerade pengarna i företaget. Puma hade börsnoterats 1985 och som säkerhet lämnade de sin aktiepost i Puma. Pengainjektionen var dock fruktlös och Pumas förluster steg ytterligare under året och aktiekursen störtdök. Till slut tvingades bröderna lämna över kontrollen av sitt företag till Deutsche Bank. På grund av en allt svårare konkurrens, låga bruttomarginaler och strategier som skadat varumärket, var Dasslerfamiljens era över hos Puma. Det skulle ta flera ägare och ännu fler år innan Puma reste sig. Armins sista åtgärd innan han lämnade sitt företag var att ur egen ficka betala en generös aktieutdelning till aktieägarna som drabbats hårt av den sjunkande aktiekursen.

 

Även Adidas var skakat av angreppen från väst. Fram till tidigt 80-tal visade företag goda resultat år efter år men svåra år skulle följa. Efter Adis död hade Käthe i enlighet med hans vilja övertagit kontrollen av företaget och även introducerat de fyra döttrarna i företaget. Men med Käthes död den sista december 1984 försvann även döttrarna ur ledningen. Horst återvände från Frankrike och axlade manteln som Adidaschef.

Brödrakriget som födde två imperier

Adis enda son var väl medveten om att han stod inför en diger utmaning. Företaget visade en rekordhög omsättning på nästan 4 miljarder D-Mark men hade en tung resa framför sig. Horst satte som främsta uppgift att samla hela verksamheten under taket i Herzogenaurach. Men mot sig hade han inte bara konkurrenter. Den nionde april 1987 dog Horst Dassler, kroppen angripen av flera tumörer och Adidas siffror pekade stadigt neråt.

I slutet av 1989 nådde Phil Knight och Bill Bowerman sitt mål och gick om Adidas. Men Nike var ändå inte världens största sportleverantör. Överst tronade Reebok som hade en omsättning strax över 1,8 miljarder dollar. Nike och Adidas hade båda en omsättning kring 1,7 miljarder dollar med Nike några tusen dollar före Adidas.

Samma år beslutade sig Adis döttrar att sälja sina andelar i företaget till franske entreprenören Bernard Tapie. Ägarskapet blev stormigt. Tapie hade köpt Adidas för lånade pengar och när han inte klarade av att betala räntan på sina lån gav han banken Crédit Lyonnais i uppgift att sälja företaget.

Brödrakriget som födde två imperier

Budet gick till fransmannen Robert Louis-Dreyfus som accepterade och även tog rollen som vd. Hans första uppgift blev att dämpa skenande produktionskostnader och de två sista fabrikerna i Frankrike stängdes ner samtidigt som produktionen i Asien optimerades. Louis-Dreyfus beslutade också att företaget skulle bli mer marknadsdrivet och inledde en välbehövlig storskalig marknadskampanj. Men de stora problemen fanns i USA. För att reda upp situationen bildades ett nytt bolag, Adidas America, som förlades till Portland som även hyste konkurrenten Nikes huvudkontor. I ledningen för Adidas America satt Rob Strasser och Peter Moore, två före detta Nikeanställda.

Louis-Dreyfus styre visade snabbt resultat, inte minst på grund av återtagna marknadsandelar i USA. Mindre än två år efter övertagandet hade Adidas återvänt till vinst. Under de dryga tio år som gått sedan dess har Adidas växt ytterligare och är idag ohotad tvåa på sportleverantörmarknaden efter Nike. Företaget sysselsätter över 30.000 människor över hela världen och Adidas-gruppen omsatte 2007 nästan 100 miljarder kronor. Herbert Hainer tog 2001 över vd-rollen från Louis-Dreyfus.

 

Det är omöjligt att skriva om Pumas återuppståndelse utan att nämna Jochen Zeitz, företagets vd sedan 15 år tillbaka. Som historien har visat blev han företagets räddare. Zeitz, som ursprungligen ville bli läkare, kom till ett skadeskjutet djur när han endast 26 år gammal började sin anställning på Pumas marknadsavdelning 1990. Företaget hade förfallit till ett lågprismärke och när 1990 lades till handlingarna uppgick skuldberget till 180 miljoner D-Mark.

Zeitz, universitetsutbildad och med erfarenhet från amerikanska Colgate-Palmolive, utmärkte sig snabbt hos sin nya arbetsgivare. Trots den ansträngda miljön som präglade företaget var han inte rädd för att offra heliga kor eller uttala sin åsikt även till överordnade. Exempel på hans tidiga åtgärder var att införa endast en logotype istället för de många varianter som tidigare existerat och likforma PR-materialet så att det fick ett distinkt ”Puma”-utseende.

Vid den här tidpunkten låg majoritetsägarskapet hos svenska Aritmos. Även här vacklade ekonomin och i finanskretsar betraktades företaget som ett bra byte. Likaledes svenska Proventus slog till 1993 och i köpet följde Puma.

Brödrakriget som födde två imperier

De nya ägarna ville göra Zeitz till vd. Aritmos bolagsstyrelse ställde sig först på tvären men en efter en övertygades styrelsemedlemmarna och den 1 maj 1993 endast 30 år gammal utsågs Jochen Zeitz till vd för Puma. Utnämningen fick stor uppmärksamhet i Tyskland men ingen av de stora tyska tidningarna trodde att han skulle lyckas, han var helt enkelt för oerfaren skrev de i sina kommentarer. Zeitz var likgiltig för kommentarerna. Hans första mål var att radikalt sänka kostnader och att ta fram en arbetsplan med målet att återigen göra varumärket efterfrågat bland konsumenterna.

Under mer än 40 år hade Puma fokuserat på att nå högre försäljningssiffror än Adidas. Det hade aldrig lyckats och det hade dessutom lett till att varumärkets goda image hade skadats genom försäljning i lågpriskanaler. Zeitz och den skara människor han samlat kring sig insåg att det inte enbart var höga försäljningssiffror som gjorde ett företag lönsamt. En mindre spelare kunde vara framgångsrik om varumärket var efterfrågat vilket otroligt lönsamma tyska bilmärket Porsche var ett gott exempel på.

Zeitz bestämde därför att Puma precis som Porsche skulle bli annorlunda än den stora massan. För att förverkliga det slöt han avtal med företag och organisationer som hade en rebell- och underdogstämpel som till exempel Berlin Love Parade, Skateboard-VM och musikkanalen VIVA som utmanade MTV. Strategin finns fortfarande inom företaget och går igen när Puma väljer vilka idrottare företaget sponsrar, de går hellre på karisma än prestation. De många fotbollsavtalen med afrikanska länder är exempel på det.

 

Vändningen kom 1994. När året var över visade företaget åter igen vinst, Zeitz åtgärder hade börjat betala sig. Men det var fortfarande bara början på vad som skulle komma. Under de följande åren börjar företaget investera kraftigt i sin marknadsorganisation och sin produktutveckling. 1998 inleder företaget ett samarbete med tyska designern Jil Sander och Pumas otroligt framgångsrika sportlifestylesegment, där sport och mode förenas, introduceras för marknaden. Sportlifestyle låg helt i linje med Zeitz vilja att skapa de mest efterfrågade produkterna på marknaden, inte de billigaste. Pumas varumärke var starkare än på många, många år.

Under 2000-talet har Puma nått högre än någonsin tidigare. Företaget har flyttat fram sina positioner inom gamla produktsegment men även lagt till nya som segling och golf. Sedan Zeitz tog över 1993 har marknadsvärdet på företaget stigit med 5.000 procent. Numera delar produkter från Puma butikshyllor med statusmärken som Prada och Gucci. Tiderna som lågprismärke är långt borta.

Idag är det länge sedan någon ur Dasslerfamiljen var verksam på Adidas eller Puma. Inte heller är frågan om Adidas eller Puma längre lika het i byn med sina 23.000 invånare. Ungdomar bär idag det plagg eller de par skor som de finner snyggast. Men spåren av brödrafejden lever kvar. När Sportfack frågade Jochen Zeitz vilken relation Puma har med Adidas idag, kom svaret med iskall röst: ”Vi har ingen relation”.

 

Källor: Sneaker wars av Barbara Smit, The Puma Story av Rolf-Herbert Peters

Av: Magnus Reithner

Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier

Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier Brödrakriget som födde två imperier